Intervju med Björn Afzelius - Don Quixote turnén
3

 

"Tanken med att göra en turné föddes under inspelningen av "Don Quixote". Men jag insåg samtidigt att det skulle krävas en stor orkester för att kunna återge låtarna live.
På något sätt blev resonemanget till slut ett slags vägskäl, antingen gör jag en turné som skiljer sig från allt jag tidligare gjort eller så slutar jag helt enkelt att turnera med band."

Det är tre och halvt år sedan du sist var ute på turné med hel orkester. Hur känns det så här en knapp månad innan?
Det som känns lite nervöst är tidsfaktorn, att bli färdiga i tid. Ambitionerna är högt ställda, dels ska det sitta bra och svänga om låtarna och arrangemangen, dels ska det vara trevligt att vara tillsammans.

Vad kommer att adderas till sångerna när de framförs live, jämfört med studioversonerna?
Vi kommer att få ut mycket av låtarna när vi börjar arrangera dem för en orkester med totalt tolv man på scenen. I grunden kommer det att låta som på "Don Quixote". Samtidigt har ju inte heller låtarna från min och Mikaels platta eller "Ridderna kring runda bordet" framförts live med hel orkester. Där kommer det att ske ytterligare utveckling av arrangemangen, när vi väl börjar arbeta. Det skall bli spännande att se vart det tar vägen.







6

"Att spela rock'n'roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så! Ha en trevlig kväll"

Vad skiljer sig främst från att spela själv jämfört med rockband?
När man spelar själv är man totalt utlämnad. Man kan inte gömma sig bakom nånting. För att ro iland det så krävs det ett ganska stort mått scenrutin och det har jag skaffat mig genom åren. Fördelen är att jag själv bestämmer tempot under konserten. Jag kan välja att inte säga nånting mellan låtarna, jag kan improvisera under konsertens gång och byta ut en tänkt låt mot en annan som jag tycker passar bättre just för tilfället.
Jag kan framförallt kosta på mig att låta introduktionerna av sångerna bli precis hus långa som helst utan att jag förlorar tempo. Det gör man inte med ett rockband, musiken är så påträngande och tempot så uppdraget. Bara det faktum att det är så mycket ljud gör att tystnad under en längre period när jag står och presenterar sångerna upplevs som en tempoförlust, oavsett om presentationen är intressant eller inte.

Rollerna blir alltså helt olika mellan att spela själv och spela med ett så här stort band.
Den stora faran, som jag ser det, med att ha så mycket folk på scenen är ifall själva huvudfiguren inte tar steget fram och upprätthåller sin roll som frontfigur. Jag har sett en del väldigt personliga artister nästan drunkna i musiken och i kollektivet och tycka att det är väldigt skönt att sjunka in i bandet och nästan bli anonym. Det är en stor kunst och det är en svår sak, men väldigt viktig att försöka upprätthålla frontfigursrollen. Ett bra exempel på en som klarar det här är Leonard Cohen, som jag har sett flera gånger både ensam och med stor orkester. Man tänker inte på att gruppen finns där förrän det händer att någon spelar fel.







6
 


När du skriver låtar, sker det då oftast bara efter en gitarr?
Ja, det är väldigt få sånger som jag har skrivit där jag i utgångsläget har tänkt att det här måste instrumenteras som en ganska vildsint rocklåt för att det skall bli en bra låt. Ett exempel är sången "Exil" som är väldigt entonig. Där skriver jag ju egentligen mer efter en stämning och inte för att jag vill ha en hållbar melodi. Det som jag uttrycker i "Exil" lämpar sig inte för en tilltalande melodi. Den bygger på ett väldigt enkelt gitarrstick och det har vi förstärkt med rockband. Men i allmänhet så skriver jag sånger för att dom skall fungere när jag står ensam på scenen.

Låtarna skall hålla i båda sammanhangen, i båda typerna av arrangemang?
Exakt, min gamla tes är att om du skriver en melodi som låter väldigt bra hemma, med bara ett instrument, så blir den fantastisk när du instrumenterar den. Man kan säga att genom hela min produktion går det en röd tråd som säger att det viktigaste är alltid en bra melodi. Det är viktigare än texten. Det är också melodierna som jag fäster störst vikt vid när jag skall göra sångerna. Jag skriver aldrig ut en text om jag inte tycker att jag har en bra grundmelodi. Jag vet hur jag själv fungerar som lyssnare. Jag har mängder med musik i min skivsamling där jag inte bryr mej om texten, där innehållet kanske är tunt, men jag köper det därför att det är bra musik. Däremot så har jag väldigt få skivor i min samling där texten är bra men där musiken är ointressant. Det är nämligen musiken som är mediet. Musiken är det som bär kommunikationen mellan låtskrivaren och publiken. Det är först den goda musiken som får folk att lyssna och verkligen ge texterna en chans.





6
 


Du utgår från musiken, menar du?
Ja, det är ju så, kanske med viss rätt, att man i allmänhet ser mig mer som textförfattare än som låtskrivare därför att mina sånger oftast är relativt enkla i sin uppbyggnad. Men nu är det så att det finns inget svårare på jorden än att skriva enkla melodier. Tvärtemot vad myten bjuder.

Enkelheten är det svåraste?
Man säger att sånger som "Yesterday" och "White Christmas" är väldigt enkla sånger. Det är ju sant just därför att dom är så självklara. Att fånga det självklara som finns inbyggt i varje människa, det är det svåraste som finns. Däremot är det inte speciellt svårt att breda ut sig och improvisera över ett antal givna harmonier ifall man är en duktig musikant. Men det är väldigt svårt att skriva en slagkraftig sång på tre-fyra minuter där alla känner första gången att dom alltid har hört den sången.

Så dom låtarna som är självklara är också dom bästa?
Ja, det är dom som är svårast att fånga. Du kan nämligen konstruera ganska goda melodier med ett
antal givna ingredienser, men att plocka ut en helt unik melodi, som alla människor känner igen första gången, det är väldigt svårt. Det har inte jag lyckats med mer än vid et fåtal tillfällen, men jag har gjort det, trots allt. Min erfarenhet, och det är till exempel också Mikael Wiehes erfarenhet, är att sånger som "Titanic", "Flickan och kråkan", som Mikael har gjort och sånger som "Juanita", "Ikaros", "Till min kära" och "Isabelle" som jag har gjort, faktiskt har satt sig på notbladet av sig själv. Det är dom där magiska ögonblicken som jag brukar likna vid att en ängel går genom rummet och strör sitt stjärnstoff ner på ett papper och så sätter sig dom här guldkornen på rätt linjer i partituret. Det är som att någon överjordisk makt håller i pennan. Det kan gå på fem minuter och då finns ingenting att tillägga. Allting, hela konceptet, hela strukturen, ger sig själv. Då kommer ofta texten inom den närmaste kvarten också.


6
 


Det ligger liksom i sakens natur att om en låt ska bli så självklar, så kommer den också till på ett lika självklart sätt?
Ja och dessa låtar uppfattas också som så självklara att de gränser till det banala.

Menar du att detta är något man direkt känner när man hör en låt?
Jag hör det direkt och det gör till exempel Mikael också. Det beror på att vi har jobbat så många år med just att försöka skriva melodiösa sånger, att vi har övat upp oss i att tänka på och känna bra melodier. Det hela kommer naturligtvis av att vi växte upp på sextiotalet som var ett väldigt melodiskt  popdecennium, där man ju faktiskt tävlade i goda melodier mer än man tävlade i allmänna effekter. Så när t ex Mikael eller Åge Aleksandersen eller Dan Hylander eller Lundell eller någon annan kollega har gjort en hit, så hör jag det på första lyssningen. Men det gör också resten av befolkningen.

En självklar låt, blir också tämligen självklar när den ska sättas i studion?
Om du har turen att göra en så bra melodi skall du aldrig knäcka den genom att överarrangera den. Så fort du börjar arrangera en sån sång så märker du att ju mindre du arrangerar den och ju mer du behåller av den ursprungliga genialiteten, desto stärkare blir den. Därför är dessa sånger ofta väldigt enkla, även utan ackompanjemang. Då blir dom folkliga och älskade, därför att dom slår an en sträng i varje individ, samtidigt som proffessionella bedömare ofta säger att det är banalt. Men vad dom inte tänker på då är att banaliteten bara är kröningen av åratal av försök att skriva en riktigt bra melodi. Istället för att kalla det banalt borde man kanske nöja sig met att konstatera att här har kompositören lyckats uppnå det geniala stadiet, här har han haft tur att få allting att stämma samtidigt.




6
 


Är det omvändt så att låtar som tagit emot under skrivandet, men där man vet att idén är bra, tenderar att bli lite tunga på skiva?
Dom blir ofta tyngre på skiva och dom kommer inte att framstå som klassiker, men däremot så kan dom harmoniera med dom här lite mer magiska låtarna så att man kan få ett bra helhetsintryck av en skiva.

Dom behöver varandra, menar du?
Ibland är det nödvändigt att nästan konstruera ihop vissa typer av sånger för att få en konstnärlig bra helhet av en skiva. Det är inte alltid så att tio geniala låtar efter varandra ger ett bra helhetsintryck. Det ser man också på riktigt bra skivor, att det är en blanding av magiska låtar och sådana som är en följd av ett gott hantverk.

Hur resonerar du när du sätter samman låtarna för en konsert?
Som alla andra som gör skivor anser man ju att det senaste man gjort är det viktigaste, den absolute färskaste fasen i ens musikaliska och textmässiga utveckling. Det som man tycker känns nytt och fräscht för en själv är det som också är det roligaste att spela. Att få dom låtarna att sätta sig ordentligt, att utforska som och se vad man kan göra ytterligare live. Dom gamla låtarna har man spelat så mycket att man vet ungevär vad gränserna går och hur man eventuellt kan tänja på dom. Man skall nog akta sig för att försöka göra om dom gamla låtarna speciellt mycket.







6
 


Mera att utnyttja att man har en annan orkestrering kanske och göra om dom på det viset?
I det här fallet, när man fördubblat orkestern jämfört med min gamla kompgrupp Globetrotters, så kommer det ju automatiskt att bli förändringar i arrangemangen. Men det är ju också så att vissa arrangemang med tiden blir klassiska. Du kan inte spela "I am the walrus" till exempel, eller "A whiter shade of pale" på speciellt många olika sätt. Arrangemanget i sig är nämligen lika klassiskt som själva låten. Skulle jag ta bort kören på "Måne över Corsica" så skulle den inte längre vara samma låt. Du kan heller inte spela "Yesterday" med trummor och bas och elgitarr. Det är en ballad och skall så förbli. När jag själv går på konsert så vill jag höra åtminstone en eller två av dom låtar som har gjort gruppen känd och som fått mig att köpa skivorna. Jag tycker att det är lite snobbism att stryka sina gamla hits bara för att dom har några år på nacken. Det handlar ju faktiskt om en väldigt stor sel av identifikationen med artisten eller gruppen i fråga.

Samtidigt är det väl också så att på den här turnén planerar du att även köra låtar av andra kompositörer?
Redan under Globetrotterstiden brukade vi avsluta konserterna med att spela favoritlåtar från England och USA. Det kommer vi att göra även under den här turnén.








6
 


Är det just vad det handlar om, att spela favoriter, att spela rock'n'roll?
Det är ju så att man ibland hör sånger på engelska som man tycker är så fruktansvärt bra så att man skulle vilja ha gjort dom själv. Men eftersom man nu inte har gjort det, så får man spela dom på originalspråket. Ofta är det svårt att översätta dom.

Men i vissa fall har du också översatt favoritlåtar.
Ja i vissa fall, men ofta är det då låtar som kanske bygger mer på någon slags innehållsmässig grej som jag tycker att jag kan överföra till svenska förhållanden. När det gäller en del andra låtar så är kanske texten och innehållet inte speciellt viktigt, men det finns något musikaliskt och nånting i stämningen som gör att man vill spela dom ändå. Då väljer man originalspråket. Alla svenska kompositörer har utländska favoriter och förebilder som man spelar hemma för sina kompisar och som man gärna sjunger själv på fester och så vidare. Om man har en så pass stor repertoar av originalmusik, som jag har, så känns det inte konstigt att smycka sin föreställning med ett par favoriter. Det är ju värre ifall man hela tiden lutar sig mot utländsk musik. Det handlar inte heller om brist på egna låtar direkt, utan snarar om en slags kärleksförklaring till olika fina sånger och fina artister man har stött på genom åren.

Det finns två sidor av saken.
Visst, jag är ju inte bara rockmusiker, jag är ju också rockmusikkonsument, som alla andra som spelar och sjunger. Men jag är ju inte fixerad vid mina egna sånger. Det är mitt stora intresse och det är mitt jobb att skriva nya sånger. När jag går på fest eller sitter hemma med kompisar, så gör jag ju precis som alla andra, jag har diskotek och spelar utländska favoritlåtar. Jag sitter inte och lyssnar på Björn Afzelius-sånger på min fritid, Dom lever jag ju med i mitt jobb.



6
 


På scen blir det emellanåt en förening av jobb och fritid?
Rocksångaren Björn Afzelius förändras ibland på scenen till att bli rockkonsumenten Björn Afzelius, som skrålar fram några av sina favoriter också inför publik.

Det blir en fest, där du spelar skivar för folk?
Ja, det kan man säga. Och då vet jag också att folk skrålar med i den mån dom känner igen sig. Jag  väljer ju ofta sånger som de flesta tycker om, rocklåtar som är eller kommer att bli klassiker. Under årens lopp har vi valt att spela låtar av den typen, från Rolling Stones, Beatles, The Band, Bob Dylan, Creedence och Simon and Gartfunkel som alla ju är en del av vårt kulturarv.

Men visst handlar det om gemenskap även i de egna sångerna?
Ja, nu för tiden är det så, en del har blivit väldigt folkkära. Jag tror mej veta att en ganska stor del av min skivpublik är väldigt trofast och intresserad av vad jag gör, skiva efter skiva. Många köper mina skivor utan att bry sig om vad som sägs om dom, utan bildar sig en egen uppfattning.











6
 


Det är som ett brev från en vän?
Det verkar som att en del av min publik har ett personligt förhållande till mej och vill ta del av det senaste man gjort, ungefär som en brevväxling. Jag känner igen det där, därför att jag själv fungerar på det viset när det gäller artister som Bob Dylan, Neil Young och några till där jag köper allt dom ger ut för att bilda mig en egen uppfattning om var de står för tilfället. Och även om en skiva inte känn speciellt bra, går jag ändå och köper nästa därför att jag vet att det när som helst kan komma en kanonplatta. Jag tycker i grunden om artisten och jag accepterar att kvaliteten växlar. Det är viktigt för mej att inte missa nånting. Det förhållandet har man också till vissa författare och filmare. man köper alla böcker, ser alla filmer. För min egen del känner jag en stärk kontinuitet hos min publik. Jag tror inte att allt står och faller med hur den senaste skiva jag gjort uppfattas.

Vad beror det på, tror du?
Jag tror att det beror på två saker, dels har jag hållit på i väldigt många år och gjort många skivor. Där finns vissa sånger som står sig hela tiden, och som känns ständigt älskade varje gång dom framförs. Framförallt tror jag det beror på att en väldigt stor del av min publik kanske också sympatiserar med mej som människa och som exponent för vissa åsikter, att man sympatiserar med konsekvensen i mitt arbete och dom positioner som jag ständigt har demonstrerat och intagit och inte tänkar släppa. Jag tänker då främst på rent politiska åsikter, sättet jag arbetar med solidaritet på och åsikter jag ger uttryck för i intervjuer och i mina sånger.






6
 


Sen finns det ju en del som absolut inte sympatiserar med dej och inte alls tycker om den här konsekvensen.
Visst är det så, men jag kan ju inte ändra mina åsikter eller ändra mitt sätt att arbeta, av komersiella skäl. Jag vet vad jag står för och tänker fortsätta uttrycka dom här åsikterna. Jag arbetar på ett visst sätt och det tänker jag fortsätta med så länge jag över huvud taget kan kommunicera med människor. Dessutom föredrar jag att man har åsikter om det jag gör, för eller emot. Att man inte är allas kompis. Det skulle egentligen bara betyda att jag var konturlös och luddig och inte väckte några som helst känslor hos dom som lyssnar på mig, mer än att jag var en allmänt trevlig ljudtapet att ha i bakgrunden. Så är jag inte privat. Så är nästan inga människor privat och så tänker jag heller inte vara i mitt arbete. Det är ju alltid så att om man uttrycker någon som helst åsikt, oavsett om der är religiös eller politisk eller social i den ena eller andra riktningen, så får man med- och mothåll. Man får smek och man får på käften privat. Det får man naturligtvis i ännu högre grad när man uttrycker det offentlig. Men det är det sätt jag har valt att arbeta på och det är det sätt jag har valt att leva mitt liv på. Det är inget att göra åt den saken. Det kan jag inte ändra på.

Har du känt svängingar och att solidariteten förändrats till sin inriktning under åren som musiker?
Man kan väl säga så här att i sjuttiotalsproduktionen rörde mycket sig kring Sverige och svenska förhållanden och väldigt mycket socialpolitik. Jag arbetade mycket inom det som kallades socialsvängen på sjuttiotalet och upptäckte välfärdssamhällets baksida, som ofta tog sig uttryck i alkoholism, brottslighet, narkomani, mentalsjukdomar, skilsmässor, barn- och hustrumisshandel och liknande. Detta intresserade jag mig mycket för och därför skrev jag då också sånger om detta. Jag kan väl säga att jag idag har skrivit av mej dom synpunkter och ståndpunkter jag hade kring Sverige under sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet. Många av dom missförhållanden som rådde på den tiden råder fortfarande. Jag har sagt mitt och det jag pekade på gäller tyvärr i många fall fortfarande.


6
 


Vad händer då idag?
Vad som har hänt när man ser på åttiotalet är att världen har krympt väldigt mycket genom TV-satelliterna. Informationen kommer mycket snabbare in i varje medborgars vardagsrum om vad som händer på väldigt fjärran platser. Då vidgas perspektiven och därmed också intresset för vad som händer utanför Sveriges gränser. Man förändras som individ från att vara svensk medborgare till först bli europeisk medborgare och sedan någon slags världsmedborgare. Idag engagerar vi svenskar oss i vad som händer i Mellanösten, i södra Afrika, i Latinamerika och i Kina kanske lika mycket som vi förr engagerade oss i vad som hände i Sverige och möjligtvis i övirga Europa.

Du är en del av en allmän utveckling i samhället?
Ja en del av det. Jag tar del av samma informationsflöde som alla andra. Men nu är informationen mycket mer global. Det gör också att vi svenskar ser att vi inte längre bara är beroende på konjunkturen i Sverige, vare sig ekonomiskt eller socialt eller politiskt utan vi är också beroende av konjunkturen i hela världen. Dom ekonomiska villkoren för de länder utanför vår världsdel påverkar oss direkt såväl känslomässigt som ekonomiskt och politiskt. Därför tenderar också sångerna att gå utanför gränserna, utanför världsdelen. Mänskligheten står idag inför globala problem på ett sätt som vi aldrig tidligare har gjort. Jag tänker till exempel på det faktum att risken nu finns att vi ödelägger miljön för all framtid för alla jordens invånare genom att vi förstör ozonsiktet, eller att vi skövlar regnskogarna så att syrebalansen rubbas på jorden, att vi låter öknarna breda ut sig och att vi utrotar så mycket djurarter att hela det ekologiska systemet rubbas. Det här är frågor som inte längre är ett politiskt spörsmål mellan två länder i den rika delen av världen utan något som rör hela mänskligheten. Att jag känner på det här viset, tror jag är utslag av att jag har blivit äldre och vill ta ett ansvar idag, inte bara för mig själv. När jag var tjugo år så ville jag gärna leva i 40-50 år till för att uppleva världen och slippa vara rädd för framtiden. Idag när jag är drygt 40 så vill jag att mina barn också skall få uppleva det perspektivet och längre fram deras barn. Med min livserfarenhet ser jag ju längre framåt i tiden än jag gjorde när jag var 20 år. Man tänker inte längre bara på sig själv.

Intervju: Kjell Strömblom