Björn Afzelius 1947-1999

Biografi

Jag brukar säja att Elvis Presley fick mej att börja sjunga, The Beatles att spela gitarr, Bob Dylan att bry mej om lyriken i rockmusiken och Mikael Wiehe att skriva egna sanger. De representerar olika stilar, men sämre forebilder kan man ju ha.

Efter 25 år som musiker har jag gått igenom många trender och epoker. De flesta låtar jag hört har jag glömt, medan några för alltid etsat sej fast. Viss musik är helt enkelt bara bra – och bra musik är bra till tidens ände. Som till exempel mycket av det de ovan nämnda namnen skapat. Deras verk står över alla trender, eftersom de speglar hela epoker.

All musik måste sättas in i ett större socialt och politiskt sammanhang, vare sej det rör sej om 20-talsjazzen, 30-talsbluesen och swingen, 40-talsbebopen, 50-talsrocken, 60-talspopen, 70-talsproggen och punken, 80-talsglamrocken eller 90-talsgrungen och rapen. Musiker lever nämligen inte utanför sin tid, de är tvärtom ofta mycket tydliga språkrör för just sin tid.

Artister som Louis Armstrong, Bix Beiderbecke, Billie Holiday, Leadbelly, Charlie Parker, John Lee Hooker, Woody Guthrie, Muddy Waters, Hank Williams, Chuck Berry, Leonard Cohen, Bob Dylan, Paul Simon, John Lennon, Frank Zappa, Bruce Springsteen, Johnny Rotten, Sting och Kurt Cobain är sprungna ur sin alldeles egna epok, och de berättar om dess själ, antingen genom att exponera hur den påverkar deras privatliv, sjunga om den eller bara låta instrumenten tala. Alla musikaliska epoker är lika viktiga, eftersom de utvecklas ur varandra – som samhället i stort. De är alla brickor i den stora konstnärliga mosaiken och därmed inte utbytbara.

I USA, där musikstilarna oavbrutet blandas med varandra, ser man dessa sammanhang mycket klarare än vad fallet är här hemma. Därför uppträder såväl Little Richard som Bob Dylan och Bruce Springsteen med glädje på Frank Sinatras 80-årsdag, och därför är det inte underligt att Paul Simon har Elvis Presley, och Pearl Jam har Neil Young som sina stora idoler. I Amerika respekterar man alla dem som bidragit med sin lilla bit till den stora musikaliska mosaiken. Där ställer man aldrig trender mot varandra – där går istället skiljelinjen mellan god och dålig musik. Och god musik är den som har något på hjärtat, är ärlig och som skänker glädje och tröst åt andra människor. Detta är det svåraste som finns inom all konst – att utan kompromisser lyckas nå många, glädja och trösta dem. Det är också musikens uppgift.

I mitt fall hade jag turen att bli en representant för den epok som kallas den svenska progressiva musikrorelsen – tillika en av dem som många ville lyssna på. Som svensk har jag naturligtvis fått höra att epoken var en trend och således betydelselös idag. Men detta är inte sant. Vi kom ur den opolitiska 60-talspopen, vilket man hör på vår musik, men överlämnade stafettpinnen till radikala punkare som t.ex. Joakim Thåström därför att han uppskattade våra texter. Och därmed lade vi vår lilla bit till mosaiken, alltså blir vi aldrig oviktiga.

Tvärtom är jag stolt över att fått vara med under proggens era. Den skolade många, både musiker och lyssnare, och en hel del av de värderingar jag skaffade mej under den epoken bär jag med mej för alltid. Det dåliga är glömt och lagt åt sidan – det goda är noga bevarat. För det som är bra är ju, som sagt, bra till tidens ände.

Denna bok speglar mina olika epoker. De första sångerna skrevs av en ung, arg, kategorisk och mycket radikal yngling, de senare av en medelålders, översende, nyanserad, men fortfarande lika radikal man.

Det mindre viktiga lade jag åt sidan, det viktiga behöll jag – forhoppningsvis.

Oppdal, Norge, februari 1996
Björn Afzelius

Ny webside kommer våren 2018

 

 

kontakt@bjornafzelius.com

© AB Rebelle records, Göteborg, Sverige