Hoola Bandoola Band inte helt ofarliga
3

Av Harald Bergius
Dagens Nyheter 01.07.1996

NÄR HOOLA BANDOOLA Band för första gången på 20 år står på en scen tillsammans börjar det inte bra. Tvärtom. Och stora delar av publiken sitter ner. Svårflörtad, bortskämd.
Mellansnacket går ut på att knyta de ga
mla texterna till nutiden. Sålunda dediceras
“Vem kan man lita på?” til Mona Sahlin och före “Keops pyramid” håller Mikael Wiehe ett tal om EU, “den moderna tidens pyramid”.
Av någon anledning är det lättare att tro på Wiehe än på Björn Afzelius. Kanske för att Wiehe ser ut som en lite trött universitets
lektor och Afzelius, i sin öppna vita skjorta, mer påminner om en kvinnotjusande matador. En vänsterpolitikens grånande utvikningspojke.
Vänsterledaren Gudrun
Schyman är på plats och får titelspåret från bandets första skiva tillägnat sig. Det är inte snällt. Sången börjar så här: “Garanterat individuell/springer hon omkring/och tänker på sig själv/I en spegelsal/famlar hon omkring/och söker sanningen/men stöter bara på sin egen bild”. Helt ofarliga är inte Hoola. Och det finns textrader som sånder rysningar långs min ryggrad.


I full gång så småningom. Det tog dryga timmen innan Hoola Bandola kom loss och publiken började sjunga med. Mikael Wiehe och Björn Afzelius i förgrunden.


Men som sagt, bandet år inte br
a. Jag tror inte att det finns gon på scen som inte spelar eller sjunger fel minst en gång. Kanske ställer jag för höga krav; inte bara politiken utan också popmusiken har professionaliserats de senaste 20 åren.

FÖRST EFTER
EN dryg timme, när kvållens gåst, Robert Broberg, springer in på scen lossnar det på allvar. Till en början förstår jag inte vad han gör där. Han spelar några låtar från sin kommande show “Dubbelsångare” - och gör lite reklam för den.
Men så förstår jag. Någ
on måste väcka publiken, Hoola har inte den kraften nu, och Broberg gör det alldeles förtråffligt.
Efter det blir spelningen s
om jag hade hoppats att den skulle vara. Nervösiteten verkar släppa och instrumenten och rösterna kommer närmare varandra. Fler och fler i publiken reser sig från solstolarna, picknickkorgarna och kaffet.
I låtar som “Hemmet”, “Danslåt för yttrandefriheten” och “Rocksamba” håller publiken om varandra, gungar och s
junger med. De nävar som nästan höjdes, de fötter som nästan stampade takten för en timme sedan är nu i full gång. I skydd av mörkret, musiken och nostalgin vågar publiken ta ut svängarna. Men vad än Wiehe och Afzelius säger från scenen år det framför allt deras jämnåriga som har kommit.
Det
här blir en helt ny spelning. Det svänger. Stämmorna sitter och även om arrangemangen inte bjuder på några överraskningar lyckas bandet till slut uppfylla mina högt ställda förvä
ntningar.

KANSKE VAR DET nervösitet, kanske var det Wiehes krånglande stämband som gjorde att det tog en och halv timme för Hoola Bandoola Band . att komma ihåg hur man spelade. Men när de väl gör det förstår jag varför jag har tagit spott och spe från mina jämnåriga kamrater när jag har försökt förklara att Hoola är ett bra popband.