BJÖRN AFZELIUS
3

Elsinore (Rebelle)
Av: Bertil Karlsson - Vecka 17, 1999


En känslig situation. Av respekt för den nyligen avlidne Björn Afzelius minne kan man rimligen inte såga hans sista skiva. Å andra sidan har jag aldrig funnit hans ganska smöriga musik särskilt tilltalande, mer än i några få träffande sånger. Afzelius har nog gjort betydligt mer med sitt engagemang än med sin musik.
"Elsinore" måste dock ses som ett av Afzelius bättre album. Han själv var antagligen medveten om att detta var det sista han gjorde, och det kanske medförde att han var mer avspänd än vanligt. Här finns influenser från irländsk musik, som gör att det svänger lite mer än vanligt. Sångmixen är annars den patenterade Afzelius-blandningen av kärlekssånger och berättelser som på ett eller annat sätt är samhällskommenterande.

Kärlekstexterna är oftast av typen halvsmält Taube-lyrik utan den schwung som Taube själv kunde framföra sina banala visor med, men även en och annan mer känslig sak finns med. Samhällstexterna är av varierad kvalitet. Bluesen "Duncan Brady" är visserligen förutsägbar, men välgjord. Därpå följande dansbandsbiten "Farväl Till Släkt Och Vänner" är dock för gnällig om den svenska hycklarmentaliteten. Som helhet är "Elsinore" ändå bra för att vara Björn Afzelius, och just det att han fullföljt sin musikaliska vision ända till slutet är oerhört imponerande.