Afzelius hörs igen - efter fem tysta år
3

Björn Afzelius är sig lik när han kommer till mötesplatsen på Avenyn. De ovala metallglasögonen sitter där som vanligt - och han vägrar fortfarande kompromissa med musiken.

av MICKE MAKINO
Göteborgsposten 1994-10-22


Det har snart gått fem år sedan Björn Afzelius släppte sin förra platta, Tusen Bitar. I slutet av oktober kommer nya albumet, Nära Dej.

Varför har det tagit så lång tid?
- Jag har turnerat i två och ett halvt år. Från nordligaste Norge, genom Sverige och Danmark och till och med på Färöarna och Island. Sedan har jag också hunnit med att ge ut min första roman, En Gång I Havanna, som kom förra hösten. Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva nya låtar förrän i år, säger Björn Afzelius.

Tusen Bitar är utan tvekan den största succén Afzelius har haft under sina dryga 25 år som musiker. Skivan sålde i 350000 exemplar i Norden.
- En sådan otrolig framgång som jag hade med Tusen Bitar har man bara en gång i livet. När så många människor samtidigt bestämmer sig för att köpa samma skiva, då är det mycket tur som spelar in. Det finns inga recept för musikaliska framgångar, säger han bestämt och tänder en cigarett.

På nya albumet har Björn Afzelius stuvat om i musikerledet bakom sig. Några av, som han säger, världens absolut bästa musiker medverkar. Per Lindvall på trummor, gitarristen Staffan Astner och danske basisten Lars "Larry D" Danielsson och Afzelius gamle keyboardist, Olle Nyberg. De tre förstnämnda tillhör de mest anlitade musikerna i landet och har kompat artister som Louise Hoffsten och Nils Landgren för att ta två ur högen.

- Förutom att de här killarna är ypperliga musiker så fungerar de också väldigt bra ihop. De är otroligt samspelta och det är viktigt för att få den rätta bandkänslan.

Många av låtarna på Nära Dej är inspelade live i studion med få pålägg i efterhand. Och bandkänslan Björn Afzelius talar om hörs verkligen på plattan. Helheten liknar ett slags musikalisk smältdegel där de mest skilda musikgenrer dyker upp. Country, latinamerikanskt, rock, visor, pop, soul om vartannat. Kanske splittrat, men också omväxlande.

- Jag gillar inte plattor som är alltför homogena. Jag orkar inte lyssna på en skiva med bara blues rakt igenom. Jag vill ha omväxling. Det har hänt att jag tänkt: "Nej, nu ska jag göra en verkligt homogen platta". Men efter att man spelat in tre, fyra låtar spyr man för att det är så trist när allt låter likadant, säger han och skruvar lite på sig.

De svenska storstadsmedierna har Björn Afzelius inte mycket till övers för. Han har varit något av en hackkyckling i över 15 år, anser han själv. Journalister ute i landet och i övriga Norden har han en helt annan respekt för.

- Ofta är det så att en journalist börjar med att skriva något. Negativt eller positivt. Och så följer andra journalister efter. I mitt fall verkar detta vara ett svenskt storstadsfenomen. I Norge och Danmark är det annorlunda.

Med åren har han lärt sig att inte ta alltför hårt på kritiken. Han vet att han är populär ute bland folk. Och för Björn Afzelius är det det som räknas, att vanligt folk gillar det han gör. När de inte gör det längre är det dags att lägga av med musiken, tycker han.
- Det viktigaste är att ha kvar sin integritet och yrkesstolthet. Och det har
jag. Jag kompromissar inte och fjäskar inte med min musik.