Jag brukar säja att Elvis Presley fick mej att börja sjunga, The Beatles att spela gitarr, Bob Dylan att bry mej om lyriken i rockmusiken och Mikael Wiehe att skriva egna sanger. De representerar olika stilar, men sämre forebilder kan man ju ha. Efter 25 år som musiker har jag gått igenom många trender och epoker. De flesta låtar jag hört har jag glömt, medan några för alltid etsat sej fast. Viss musik är helt enkelt bara bra – och bra musik är bra till tidens ände. Som till exempel mycket av det de ovan nämnda namnen skapat. Deras verk står över alla trender, eftersom de speglar hela epoker.
All musik måste sättas in i ett större socialt och politiskt sammanhang, vare sej det rör sej om 20-talsjazzen, 30-talsbluesen och swingen, 40-talsbebopen, 50-talsrocken, 60-talspopen, 70-talsproggen och punken, 80-talsglamrocken eller 90-talsgrungen och rapen. Musiker lever nämligen inte utanför sin tid, de är tvärtom ofta mycket tydliga språkrör för just sin tid. Artister som Louis Armstrong, Bix Beiderbecke, Billie Holiday, Leadbelly, Charlie Parker, John Lee Hooker, Woody Guthrie, Muddy Waters, Hank Williams, Chuck Berry, Leonard Cohen, Bob Dylan, Paul Simon, John Lennon, Frank Zappa, Bruce Springsteen, Johnny Rotten, Sting och Kurt Cobain är sprungna ur sin alldeles egna epok, och de berättar om dess själ, antingen genom att exponera hur den påverkar deras privatliv, sjunga om den eller bara låta instrumenten tala.
Alla musikaliska epoker är lika viktiga, eftersom de utvecklas ur varandra – som samhället i stort. De är alla brickor i den stora konstnärliga mosaiken och därmed inte utbytbara. I USA, där musikstilarna oavbrutet blandas med varandra, ser man dessa sammanhang mycket klarare än vad fallet är här hemma. Därför uppträder såväl Little Richard som Bob Dylan och Bruce Springsteen med glädje på Frank Sinatras 80-årsdag, och därför är det inte underligt att Paul Simon har Elvis Presley, och Pearl Jam har Neil Young som sina stora idoler. I Amerika respekterar man alla dem som bidragit med sin lilla bit till den stora musikaliska mosaiken. Där ställer man aldrig trender mot varandra – där går istället skiljelinjen mellan god och dålig musik. Och god musik är den som har något på hjärtat, är ärlig och som skänker glädje och tröst åt andra människor. Detta är det svåraste som finns inom all konst – att utan kompromisser lyckas nå många, glädja och trösta dem. Det är också musikens uppgift. I mitt fall hade jag turen att bli en representant för den epok som kallas den svenska progressiva musikrorelsen – tillika en av dem som många ville lyssna på. Som svensk har jag naturligtvis fått höra att epoken var en trend och således betydelselös idag. Men detta är inte sant. Vi kom ur den opolitiska 60-talspopen, vilket man hör på vår musik, men överlämnade stafettpinnen till radikala punkare som t.ex. Joakim Thåström därför att han uppskattade våra texter. Och därmed lade vi vår lilla bit till mosaiken, alltså blir vi aldrig oviktiga. Tvärtom är jag stolt över att fått vara med under proggens era. Den skolade många, både musiker och lyssnare, och en hel del av de värderingar jag skaffade mej under den epoken bär jag med mej för alltid. Det dåliga är glömt och lagt åt sidan – det goda är noga bevarat. För det som är bra är ju, som sagt, bra till tidens ände. Denna bok speglar mina olika epoker. De första sångerna skrevs av en ung, arg, kategorisk och mycket radikal yngling, de senare av en medelålders, översende, nyanserad, men fortfarande lika radikal man. Det mindre viktiga lade jag åt sidan, det viktiga behöll jag – forhoppningsvis.
Oppdal, Norge, februari 1996
Björn Afzelius
Något om min bakgrund och uppväxt
En del personer tror att bakom varje framgångsrik karriär ligger en målmedveten-het, eller åtminstone en dröm eller stark längtan, som till slut bär frukt. Att det t.ex. i mitt fall inte var en slump att jag blev musiker och textförfattare med socialistiska förtecken, utan en oundviklighet. Jag håller inte med om detta.
Att födas med musiköra var jag inte ensam om, heller inte att tidigt bli politiskt radikal. Men jag hade helt andra mål i livet än att bli musiker – den tanken förefaller mej faktiskt fortfarande osannolik.
Tro det eller ej, men när jag den dag som idag är läser om mej själv i tidningen efter en konsert eller ny platta blir jag varje gång lika förvånad. Och jag tänker ofta: «Men detta är ju bara en hobby, hur fan hamnade jag här egentligen?»
Jag ville bli lärare eller journalist, musiken var bara något som jag tänkte ägna mej åt på fritiden. Och enbart för eget bruk. Inte för att jag klagar – musiken har gett mej långt mer än jag någonsin kunnat drömma om i livet – men jag måste erkänna att jag nästan skäms över mina framgångar ibland. Mest för att jag vet att jag inte offrade allt för att slå igenom i derma osäkra bransch, utan att det bara «blev» så. För att jag mötte rätt personer vid rätt tillfalle.
Detta kan möjligen bero på att i min uppväxtmiljö betraktades inte musicerandet som ett «riktigt» jobb. Eller också har det med Jantelagen att göra att jag känner att jag «oförtjänt» nådde framgångar utan att egentligen anstränga mej. Att allt gick så lekande lätt.
Det enda positiva med detta är väl att om min karriär helt skulle upphöra är jag gott rustad mentalt för att hantera det – den var inte det viktigaste i livet före, och blir det heller inte efter.
Min nära van Mikael Wiehe är av en annan åsikt. Han tror inte att det var en slump att jag hamnade där jag är, även om han inser att det på ytan ser ut som en serie tillfälligheter. «Och oavsett», brukar han säja, «så var det en jävla tur att du blev musiker. Både för min och publikens del.» Så talar en riktig vän.
Hur som helst är jag glad att det gick som det gick. Jag skulle nog inte passat bakom en kateder eller på en tidningsredaktion när allt kommer omkring. Jag är alltför rastlös, ombytlig och självständig.
For den som följt min karriär är mitt liv som vuxen i mångt och mycket redovisat i mina texter eller offentliga uttalanden. Men få känner till min bakgrund.
Därför följer här en liten kortfattad historik, fram till Hoola Bandoola Bands första platta 1971. Sedan får ni själva avgöra om ni tycker det var en slump eller inte att jag fick det jobb jag har.
1947
Jag föddes i Stensholm, nära bruksorten Hakarp utanför Huskvarna, måndagen den 27 januari kl. 05.35 på morgonen. Det var en av de kallaste januarinätterna i mannaminne.
På samma datum föddes f.ö. också Wolfgang Amadeus Mozart (1756) och den kubanske poeten och frihetskampen José Marti (1853). Musik och politik – det ser nästan ut som en tanke. På kvällen den 26:e – bara några timmar före min ankomst – omkom Sveriges arvprins Gustaf Adolf (nuvarande kung Carl XVI Gustafs far) vid en flygolycka i Köpenhamn. Min rojalistiska farmor nåddes av båda nyheterna samtidigt, varvid hon spontant utbrast: «Ja, ja, så är livets gång – en går bort, en annan kommer i hans ställe»‘
Flera svenska namn från denna tid kom till på samma sätt, t.ex. Berzelius (Bertils son), Haze lius (Hans son), m.fl. I Falköping finns än idag en gata som heter «Afzeliusgatan»
Längre fram i tiden kom det att visa sej att det vimlar av just präster, men också konstnärer, i släkten Afzelius. Ett känt exempel är Arvid August Afzelius (som bl.a. skrivit psalm nr 15 i svenska psalmboken). Tillsammans med Erik Gustaf Geijer gav han 1814-17 ut samlingen «Svenska folkvisor.»
Enligt samstämmiga uppgifter var jag ett extremt energiskt och vetgirigt barn. Jag läste romaner vid fem och behärskade de fyra räknesätten vid sex. Som en tätting for jag runt och hittade ständigt på olika hyss för att bli av med min överskottsenergi. Jag var blek och dessutom mager som en sticka, vilket fick min oroliga mor att to mej till läkaren. Doktorn lugnade dock ned henne med orden: «Kära fru Afzelius, denna typ av barn ser vi mycket sällan på sjukhusen. Han har energi, alltså förbränner han sina kalorier. Pojken är kärnfrisk.» Läkaren hade rätt. Än idag är jag överenergisk och sällan sjuk. Och, med tanke på hur mycket jag äter, fortfarande relativt slank. Denna sommar gick jag en dag ut i skogen med en lupp för att studera myrstackar, varvid jag råkade förorsaka min första skogsbrand. Hela bygden fick hjälpa till att släcka elden.
Stensholm var en idyll, åtminstone för barnen. Nästan samtliga män var beroende av ortens enda industri, och samtliga kvinnor var hemmafruar. Naturen låg nära, och jag växte upp med dofterna från böndernas ladugårdar och hässjor och kvinnornas nytvättade lakan nere vid ån. Man åkte skidor, spelade bandy och ishockey på vintern, tände valborgsmässoeldar på våren, dansade runt midsommarstången och tjuvfiskade kräftor på sommaren, plockade swamp och högg ved på hösten. Det lilla samhället var uppbyggt som en pyramid. Där fanns en brukspatron – han hade stort stenhus och körde Mercedes. Direktören hade mindre villa och körde Ford. Disponenten och överingenjören bodde i små trävillor och körde Citroen, konstruktörerna bodde i lägenhet och körde Volkswagen och de vanliga jobbarna bodde i statarlängor och cyklade eller gick till fabriken.
Denna tydliga bild av klassamhället hjälpte mej långt senare i livet att förstå vad Karl Marx talade om. Och den hederlighet och yrkesstolthet som präglade de lägre klasserna, samt den respekt vi barn fick lära oss visa de äldre har också satt djupa spår i mej.
Som liten såg jag inte underklassens umbäranden och familjetragedier. Att vissa slogs ut och blev alkoholister eller hustrumisshandlare tystades ned. Eller så förklarades det hela med att det var deras eget fel. Och i varje brukssamhälle skulle det ju också finnas en och annan «fyllegubbe» – så var det bara med den saken.
Detta år fick även min far råd att köpa sin första bil – naturligtvis en Volkswagen. En statussymbol utan dess like på 50-talet.
Kuriosa: En av mina lekkamrater i Stensholm, Lars-Åke Engblom, blev som vuxen bl.a. chef för Nordens Hus i Reykjavik och kom fyrtio år senare att inbjuda mej att spela på Island.
1954
Jag började i Nordskogens skola i Hakarp och fick genast problem eftersom jag redan kunde läsa, skriva och räkna. Efter bara några veckor lät lärarinnan mej sitta i ett hörn för mej själv och läsa ungdomsromaner under skoltid, för att få tyst på mej. Medan klasskamraterna övade ABC var jag innesluten i en helt annan värld, där hjältarna hette Robin Hood, Greven av Monte Cristo, De tre musketörerna, Zorro och Davy Crockett.
En dag i skolan knuffade en elev en annan så illa att han föll mot ett element i klassrummet och slog upp ett stort blödande sår i pannan. När lärarinnan kom in pekade de andra ut mej som den skyldige.
Trots mina protester slog en av de manliga lärarna mej halvt fördarvad inför de andra eleverna. På väg hem från skolan samma eftermiddag sprang några av dem ikapp mej och ropade: «Så går det när man tror att man är nåt!»
De var arga för att jag fick sitta och läsa för mej själv. Jag hade for första gången fått uppleva vad avundsjuka kunde leda till.
Sent på hösten lades jag in på lasarettet i Jönköping för att avlägsna min blindtarm. För att lugna ner mej fick jag en morfininjektion före operationen. Jag skrattade hysteriskt åt allt jag såg, t.o.m. skalpellen, ändå tills jag sövdes ner. Jag har aldrig känt mej så harmonisk och upprymd. Idag förstår jag mycket väl varför vissa blir narkomaner.
1955
Familjen flyttade till förorten Hökaräangen utanför Stockholm. Halva första året fick jag varje dag stryk i skolan, p.g.a. min småländska dialekt. När jag till sist lärde mej behärska söderslängen upphörde mobbingen. Musikalisk influens var min mor, som sjöng argentinsk och tysk tango, Evert Taube och schlagers av bl.a. Caterina Valente i hemmet. Jag lärde mej också dansa tango och samba av min mor. Musikaliteten ligger på mödernet – hela släkten Petersson sjöng och spelade olika instrument – min far var inte speciellt musikalisk. Också Hökarängen var en idyll. Den var andhallplats för den södergående T-banan och även har låg naturen runt husknuten.
Detta var langt innan Farsta kom till.
På somrarna byggde vi grabbar kojor uppe i träden, sköt med pilbåge, fiskade eller for iväg och badade i Drewiken, Flaten eller Magelungen. På vintrarna spelade vi landhockey eller for iväg på skidor till Lida friluftsgård. Ibland cyklade vi ändå till Tullinge flygflottilj, klippte sönder skyddsnäten, kröp andå fram till startbanorna och tryckte oss mot marken, med handflatorna hårt pressade mot öronen, när stridsplanen av market Hawker Hunter och Lansen dånade förbi när de lyfte, bara några meter ovanför vara huvuden – en helt livsfarlig lek.
Jag blev tidigt fascinerad av flygplan, och till varje jul och födelsedag önskade jag mej enbart plastmodeller av flygplan. När jag val fick flyga första gången på riktigt – vid en skolresa med en DC-3:a till Visby- höll jag på att dö av skräck. An idag är jag ganska flygrädd, och håller noga reda på de olika ljuden från motorerna, klaffarna och hjulhusen.
En kväll cyklade vi till Magelungen för att bada. En kamrat kastade sej i vattnet från en klippa vi aldrig brukade använda. Strax under vattenytan lag en stor sten på botten som man inte kunde se i mörkret. Kamraten slog skallen i stenen och blev förlamad for livet. Sedan dess skulle jag aldrig drömma om att hoppa i vattnet i sjöar jag inte kanner till.
1957
Jag kom i kontakt med raggarkulturen och fick min första pop-singel i fødelsedagspresent: «Diana» med Paul Anka. Singel nummer två fick jag till jul: «Rock Around the Clock» med Bill Haley. Det var första gången jag konfronterades med rock’n’roll-musiken. Singel nummer tre stal jag i mellandagarna i en butik. Det var «Tutti Frutti» med Little Richard.
På sommaren lekte jag med tändstickor i naturen och förorsakade min andra skogsbrand på fyra år. Denna gang tog det emellertid eld ordentligt och brandkåren måste rycka ut. Min far slog mej gul och blå, men jag ar fortfarande mycket fortjust i eld – idag dock på ett mer odramatiskt och framför allt lagligt vis. Detta år, da jag alltså fyllde tio, ansåg min farfar att det var dags att informera mej om vad socialdemokratin gjort for Sveriges arbetare. Jag forstod inte mycket, men kom ihåg att jag tyckte det var en vacker berättelse om frihetskamp.
Farfar blev fram till sin död min store politiske lärofader. Han var plåtslagare och före detta Sjöman, och hörde till den grupp arbetare som, istället för att dricka brännvin på lördagen och gå på fotboll på söndagen, gick till biblioteket och lånade popularvetenskapliga böcker. Han underströk alltid för mej att kunskap var underklassens enda riktigt effektiva vapen mot överklassen.Varje gang vi sågs talade vi politik och vetenskap i timmar.
Hans stoltaste stund var när jag först blev student i maj 1968 och därefter röstade socialdemokratiskt i mitt första val i september samma år. Två månader senare avled han.
1958
En av mina kamrater kom hem med singeln «Jailhouse Rock» med Elvis Presley. Jag lånade den och spelade den oavbrutet tills den var förstörd. Jag fick ge kamraten i ny.
Sverige arrangerade VM i fotboll, och slutade tvåa i turneringen efter Brasilien. Min stora idol på fotbollsplanen blev, och ar fortfarande, centern Agne Simonsson från Örgryte i Göteborg. Efter VM blev jag pojklagsspelare i Södertorns BK.
Samma år såg jag min första rockshow – Little Gerhard på Morgongårdens ungdomsgård i Skönstaholm – och blev helt förhäxad av upplevelsen.
Kuriosa: En to år aldre kamrat i min trappuppgang, Bertil Sturk, spelade dansmusik och blev sedermera trummis i Trio me’ Bumba – gruppen som skulle få The Beatles som förband vid deras första turne i Sverige fem år senare.
I juli tog familjen sin första semester. Vi hyrde under en hel vecka en omodern stuga vid Östra Stranden i Halmstad. Det var första gangen jag såg havet.
En kväll smög jag efter mörkrets inbrott ner till vattnet for en simtur. Det blåste frånlandsvind och jag drogs utåt av strömmarna. I full panik kämpade jag i beckmörkret under drygt trettio minuter mot naturkräfterna, innan jag till sist kunde släpa mej upp på stranden där jag kollapsade av utmattning.
På hösten blev jag kär för första gangen i mitt liv. Min klasskamrat, judinnan Anita, tog min hand i mörkret under en filmforevisning. Under de följande tre veckorna stod jag varje kväll utanför hennes hus och stirrade upp mot hennes fönster. En afton kom Anitas mor ner och berättade att dottern hade funnit en annan. Detta var en lögn för att modern själv inte stod ut med mitt stirrande, men det fick jag veta långt senare.
Jag trodde hon talade sanning och med brustet hjärta bestämde jag mej för att aldrig mer bli kär – ett av de många löften jag aldrig lyckades hålla.
Detta år fick min far en reäl löneförhöjning. Han kom en kväll glädjestrålande hem och berättade dels att han nu kommit upp i 20.000 kronor i årslön, och dels att han samma eftermiddag bytt ut sin Volkswagen mot en Ford Taunus – en riktig lyxbil, tyckte vi.
1959
Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning genom att slå ut amerikanen Floyd Patterson i New York (den 26/6). Senare samma år började jag, som så många andra i min åldersgrupp, träna boxning. I mitt fall i Narva BK. Jag vann lätt mina två första matcher på poäng, men i den tredje blev jag knockad av motständarens första slag och fick bäras ut.
Jag lade genast handskarna på hyllan och övergick istället till att systematiskt samla Elvis-plattor. Samt att härma idolen framför spegeln.
På hösten var jag ute i skogen med familjen och plockade svamp. Jag kom ifrån de andra, klattrade upp på en tre meter hög och regnvåt stapel av tradstammar, hålkade, föll och bröt armen. Benpiporna trängde ut genom huden, och först efter en timme fann min far mej. Som gammal sjukvårdare i det militära spjälkade han armen med grenar och två livremmar innan han körde mej in till sjukhuset i Stockholm. Först efter sex timmar i väntrummet blev jag opererad. Så dags hade ledvätskan trängt ut i vävnaderna och armen blivit dubbelt så tjock som normalt, med påfoljd att grenarna och livremmarna skar in i muskulaturen. De värsta sex timmarna i mitt liv. Sedan dess har jag en extremt hög smartgrans.
1960
Jag greps alltmer av fotbollen. I Hökarängen höll de flesta på Hammarby och man förnekade nästan AIK’s och Djurgårdens existens. Varannan söndag cyklade vi till Johanneshovs IP och satt på stenmuren bakom målet när Hammarby spelade. Men jag höll ju på Örgryte – något jag skulle få stora problem med bland vännerna om det avslöjades – så de gånger ÖIS mötte AIK eller DIF cyklade jag i smyg ensam till Råsunda eller Stadion för att få se idolerna.
Till min far sa jag att jag skulle åka och fiska. Jag visste att han skulle flå mej levande om han fick veta att jag cyklade tvärs igenom Stockholm vid så unga år. Tiden i Hökarängen var den lyckligaste under min uppväxt, och detta avspeglades i mitt skolarbete. Jag var under flera år Skönstaholmsskolans duktigaste elev och fick tre år i rad premier vid skolavslutningen på sommaren.
Men detta skulle snart drastiskt komma att ändras.
1961
Familjen flyttade till Landskrona, och jag blev där märkligt nog intresserad av ishockey – ingen stor sport i Skåne på den tiden. Jag blev också mycket intresserad av cigaretter och flickor. På skoldanserna spelades Fabian, Ricky Nelson och Frankie Avalon och jag började demonstrera mitt goda minne for sångtexter genom att oavbrutet skråla sångerna i de stackars flickornas öron.
Vi grabbar dansade i kostym med Brylcreme i håret.
Jag vågade dock sällan själv bjuda upp. Det vågar jag fortfarande inte. Jag glömmer aldrig hur det kändes att bli mobbad första gången – och jag glömmer heller aldrig den flickans namn och utseende. Jag är mycket långsint och har ett minne som en elefant.
I skolan i Landskrona fick jag återigen stryk varje dag, men endast i tre månader. Denna gång for min Stockholmsdialekt. När jag val lärt mej tala skånska bestämde jag mej för att aldrig mer byta dialekt.
Kuriosa: En av mina klasskamrater på läroverket i Landskrona hette Eva Wigforss. Hon var barnbarn till tidligare social-demokratiske ideologen och finansministern Ernst Wigforss. Eva fick sedermera barn med en av mina närmaste vänner och blev med tiden riksdagskvinna for Vpk.
1962
Jag var med om att vinna «NST-pucken» för femtonåringar, och första gången jag forekom på bild i tidningen var det som ishockeyspelare. Jag gjorde mål i alla sju matcherna. Segern i finalen kostade mej dock ett spräckt ögonbryn och en liter blod på isen. Ishockeyklubban som rev upp mej efterlämnade ett arr som aldrig går bort.
På hösten greps jag av panik, då min far en kväll påstod att tredje världskriget troligen skulle bryta ut inom några dagar. Kubakrisen förde världen till avgrundens rand, men i sista ögonblicket gjorde John Kennedy och Nikita Chrustjev en överenskommelse som avvarjde katastrofen.
Senare under året blev jag kär för andra gången i mitt liv, även denna gång i en judisk klasskamrat – Joy. Men hennes far tyckte inte om mej, han tvingade henne att göra slut, och jag började ana att världen var en ond plats.
Samt att vuxna människor saknade riktiga kanslor. Jag trivdes aldrig i Landskrona.
Stan var för liten – jag var ju van vid Stockholm – och människorna tycktes mej både efterblivna och småaktiga. Vad jag för första gången egentligen upplevde var den svenska småstadsmentaliteten. En liten grupp fabrikörer, pampar och borgerliga lokalpolitiker höll ihop och bestämde allt. Den sociala kontrollen var outhärdlig, och folk glodde avundsjukt på grannens bil, kläder, möbler och årsinkomst. Många av lärarna var fascistoida Tysklandsvänner. På den tiden hade vi t.ex. fem lektioner tyska i veckan, men bara tre engelska – och jag reagerade genom att göra upprör mot allt och alla.
Jag började röka och smaka alkohol, även under skoltid. För detta straffades jag mycket hårt – både hemma och i skolan. Jag gjorde skandal i kyrkan vid konfirmationen genom att högt och ljudligt skratta ut prästen vid nattvärden för att han hade ett komiskt talfel. Jag skolkade ofta och slutade läsa läxor. Jag satte mej upp mot lärarna, när de var sadistiska eller orättvisa och till slut såg min far ingen annan lösning än att låta mej gå om en årskurs för att finna mej själv. Men ingenting hjälpte, jag både blivit rebell och trodde inte längre på några auktoriteter.
Jag spelade fotboll i Borstahusens BK och varannan söndag såg jag Landskrona BOIS spela hemmamatcher i division två. En av hjältarna i laget var Hasse Persson – en av Sveriges genom tiderna största bollbegavningar.
Men jag var, trots idrotten och den gemenskap som fanns där, för det mesta mycket olycklig och förvirrad. Ingen i familjen trivdes i stan, det var ofta bråk hemma och min far började se sej om efter ett jobb någon annanstans. Åren i Landskrona lärde mej att avsky missunnsamhet, snålhet, ondsint nyfikenhet, baktaleri och översitteri – kort sagt: mänsklig perspektivlöshet och intolerans.
1963
Familjen flyttade till Malmö, och jag började på Johannes Samrealskola. Klassen bestod av 36 pojkar – inga flickor – och nu fick jag lära mej att i denna stad måste man kunna slåss, om man skulle klara sej. Såväl i skolan som på dansrestau-rangerna och på gatan hängde smockan ständigt i luften, utan att jag någonsin egentligen begripit varför. Slagsmål var vardagsmat i Malmö på den tiden och jag var ständigt rädd när jag skulle på dans.
En jugoslavisk klasskamrat introducerade bodybuilding för mej och jag lade på min smala kropp tio kilo muskler room ett knappt år. Och därigenom behövde jag inte längre slåss. Det självförtroende styrkan gav avspeglades tydligen i mina ögon och busarna vek undan och lät mej vara ifred.
Kuriosa: En av träningskamraterna under mina år på gymmet var Ricky Bruch – sedermera olympisk medaljör i diskus.
I augusti började jag på gymnasiet. En av mina nya klasskamrater på Pildammsskolan hette Peter Clemmedson. Sju år senare blev han sologitarrist i Hoola Bandoola Band.
Pa hösten kom min bror Bengt hem med sin första Beatles-singel «Twist and Shout» : Jag rusade ut ur rummet – jag tyckte det låt förfärligt. Istället gick jag in till mej och spelade «It’s Now or Never» med Elvis för att lugna ner mej.
I november mördades John Kennedy i Dallas och alla människor upplevde det som om en nära släkting avlidit – så också jag.
1964
Jag gav upp – Beatles erövrade världen och det gick inte att stå emot vitaliteten och kraften i musiken. Jag blev Beatles-freak. En morgon i skolan dök jag upp på första lektionen med lugg. Jag hade mycket noga tvättat håret och därefter låtit bli att smeta in det med pomadada (som jag ju brukat för att kunna kamma min Elvis-våg) och effekten var sensationell. Luggen hängde långt ned under näsan, men nacken och tinningarna var ju fortfarande kortsnaggade. Inte ens min bänkkamrat kände igen mej när jag steg in i skolsalen – än mindre gjorde läraren det. Men jag hade bestamt mej – jag hade blivit ett «mods».
På våren köpte min far mej min första gitarr – en akustisk Hagström. En kamrat till min bror lärde mej några ackord, och en månad senare bildade jag min första popgrupp – Moxie.
Premiärspelningen skedde på Augustenborgs ungdomsgård i Malmö. Min röst gick från mikrofonen och ut till publiken via en gitarrförstärkare. Det lät hemskt, men det var inte tal om att köpa en sanganläggning – det hade ingen råd med.
Repertoaren bestod av de sånger som låg på veckans hitlista i radion – Tio i Topp – mestadels engelsk och svensk pop. Den sång som toppade listan spelade vi tre gånger under kvällens lopp – om inte skulle publiken blivit ursinnig. Senare samma år såg jag The Rolling Stones i Köpenhamn. För att nå fram i tid till konserten tvingades jag skolka från de sista två lektionerna, som råkade vara musik. Som straff uteslöts jag ur musikunder-visningen för resten av min gymnasietid. Jag har inget betyg i musik i min studentexamen. Mina första år i Malmö var en nästan kaotisk tid privat. Jag delade min tid mellan att spela fotboll i Malmö BI, se MFF och IFK Malmö på Malmö Stadion, träna bodybuilding på Baltiska Hallen, spela ishockey på Pildammarnas naturis, gå på dans på Törringelund på sommaren och Club 54 på vintern, öva på min gitarr, skriva av engelska sångtexter från min plastgrammofon med högtalare i locket, fiska, trimma mopeder, gå på bio samt jaga ekorrar och småfåglar med luftgevär.
Och istället för att läsa läxor låg jag på kvällarna och lyssnade på popmusik på Radio Luxemburg och Britt Wadners illegala sändare Radio Syd, på båten Cheeta som låg och guppade ute på Öresund.
Det blev absolut ingen ork över för skolarbetet. Min far var djupt bekymrad, men kunde ingenting göra. Jag var under mina första år i Malmö rena problembarnet och jag gick om första ring inte mindre än två gånger innan jag äntligen började koncentrera mej på studierna.
Mina dåliga studieresultat var inte enbart följden av att jag gjorde tusen saker på fritiden. Lärarkåren var även här – med ett par undantag – reaktionär och detta kunde jag inte tåla.
Två belysande exempel: Min kristendoms-lärare var en ogift sexioåring som levde med sin mor. Vi tyckte synd om honom, så en Luciamorgon beslöt vi att uppvakta honom. Han fick kaffe och lussekatter på sängen av oss och han strålade av förtjusning. Klockan var sex på morgonen och vi ungdomar hade förstås festat hela natten. Två timmar senare satt vi i skolsalen igen, första lektionen råkade vara kristendom. Vi satt i bokstavsordning så jag var placerad närmast katedern. Efter en stund somnade jag, varpå den vi just uppvaktat på stående fot sänkte mitt betyg från högsta möjliga till underkant.
Även min gymnastiklarare var sadist. När han upptäckte att jag led av svindel tvingade han upp mej i trapetsen med påföljd att jag föll och slog mej illa. Mina klasskamrater såg med förundran hur han därefter ställde sej att gapskratta åt olyckan. Men jag tog en gruvlig revansch när våren kom. En dag när vi spelade fotboll stäallde sej idioten i målet. Jag kom fri och kunde lekande lätt placerat bollen i vilket hörn av målet som helst. Men jag valde att sikta noga, sträcka på vristen och från tre meters håll avlossa ett kanonskott mitt emellan benen på honom. Han fick bäras bort och jag behövde aldrig mer klättra upp i trapetsen.
Jag befann mej i en machovärld som tonåring – sån var tiden. Styrka, mod och manlighet var honnörsord och flickorna var till för att behaga, inte att samtala med. Vi grabbar utmanade ständigt de vuxna och deras bestämmelser, ju mer dess bättre. Vi jagades av skogvaktare när vi befann oss på förbjudna jaktmarker, vi rökte på rasterna fast det var förbjudet, vi borrade upp ollonpistoler så att de blev livsfarliga vapen, vi trimmade mopederna och körde som galningar genom stan, vi framställde hemmagjorda smällare och bomber som kunde spränga en bil i luften – och jag var en av de ledande i dessa verksamheter.
Jag levde i två vitt skilda världar, och det bar jag fortsatt med. Under andra halvan av 60-talet såg jag ut som ett mods, spelade pop, umgicks med andra mods (vilka hatade «Sunarna» d.v.s. de som gillade idrott och hade Brylcreme i håret) och var blyg och försagd i flickors närvaro. Men samtidigt hade jag en annan vänkrets, sunarna, och vi var grova i munnen, bade en reaktionär kvinnosyn och älskade Elvis Presley, country & western, John Wayne, fotboll, jakt, fiske och raggarbilar.
På 70-talet var det likadant. Proggarna vände sej mot allt amerikanskt – jag vande mej mot deras krigföring i Vietnam. Men jag fortsatte att tycka om jänkarnas musik och stora bilar, vilket skapade problem för mej under många år.
Jag bar aldrig förstått att något maste vara antingen eller – det ser jag bara som okritiskt flockbeteende.
En kväll detta år hade jag stor nytta av denna inställning. Jag skulle to bussen hem efter en repetition i centrala Malmö, då jag plötsligt omringades av en grupp raggare. Jag var långhårig och hade min Hagströmgitarr över axeln. På den tiden brukade raggarna köra ut «bögarna» (som vi mods kallades) på landet, spöa upp dem och sen klippa håret av dem. Jag fick en biff på varje sida om mej i baksätet i bilen och efter en stunds resa sa den ene: «En tös som du kan väl för fan inte spela gitarr, då bryter du väl dina långa naglar:’ «Vill du höra?» sa jag.
Han nickade och jag började med «Hound Dog» : Sedan drog jag i tur och ordning «Don’t be Cruel» ; «Treat me Nice» och «King Creole»; innan jag vände mej mot biffen. «Gillar du Roy Orbison? Jag kan alla hans låtar också:» De stannade bilen på en beckmörk parkeringsplats. En back öl slapades ut ur bagageutrymmet, jag spelade rocklåtar för dem i en dryg timme, vi blev alla – så när som på chauffören – skitfulla och efteråt körde de mej hem till min förort. Det sista jag minns var att biffen som suttit bredvid mej sa: «Om du nånsin får problem med nån jävel har i stan så vet du var vi finns:» Så gav han mej sitt telefonnummer och klappade mej på axeln, varpå raggarbilen försvann in mot centrum igen.
Kuriosa: En av mina klasskamrater – när jag gick om första ring för första gången – presenterade mej en kväll för en annan kompis. Det var Sven Melander, sedermera stor TV-personlighet i Sverige och den förste kommunist jag träffade i livet. Det bar han med sej hemifrån. Han hade Stalin på väggen i pojkrummet och höll på Sovjet i alla lägen, t.o.m. under hockey-VM.
Han var redan som tonåring en sällsynt rolig jävel och vi blev snart goda vänner.
1965
Musiken började ta överhanden och idrotten sköts alltmer åt sidan. Dock inte mer än att jag blev uttagen till skollaget i fotboll under våren. En av lagkamraterna var Staffan Tapper, som under åren 1971-78 gjorde 36 landskamper för Sverige. Men att spela musik blev snart mitt största intresse.
Gitarristen och klasskamraten Peter Clemmedson och jag blev bästisar – till den grad att också han gick om första ring två gånger. Han spelade i Moderations, jag i Moxie, och varje helg hängde vi ut på Club Bongo eller Bessin Club, populärt kallad 61:an (ungdomsgården låg på Lorensborgsgatan 61), där vi antingen spelade själva eller lyssnade på andra popband, såväl från Malmö som utifrån landet. Genom Peter lärde jag känna de andra medlemmarna i Moderations. En av dem hette Per-Ove Kellgren – sex år senare blev han trummis i Hoola Bandoola Band.
Moxie bytte, liksom de flesta kvartersband, ofta medlemmar. En kort period detta år spelade en viss Arne Franck gitarr i gruppen. Han blev så småningom basist i Hoola.
Till sist upplöstes gruppen och jag bildade istället The Thunders. Vi var rätt bra, vann en popbandstävling i Malmö, fick därigenom fler och fler spelningar i och utanför stan, och blev så småningom populära nog att få bli förband till de «stora» svenska namnen – Tages, Hep Stars, Ola and The Janglers, Shanes, m.fl. En kvall fick vi hjälpa till att bära in Hep Stars anläggning, och som tack fick jag en pratstund med både Svenne Hedlund och Benny Andersson (senare ABBA) – en oförglömlig upplevelse. Moxie och Thunders lyfte aldrig några gager. Vi fick en back Coca-Cola, busspengar, bensinersättning till de fäder som fraktade runt våra instrument samt fribiljetter till andra popgalor i stan.
1967
Thunders var under 1966 och våren 1967 så populära i Malmö att vi blev uppvärmare till flera utlandska kanoner, som t.ex. John Mayall’s Bluesbreakers, The Hollies, Manfred Mann, The Zombies m.fl. En kvall bad mej Jimi Hendrix om en cigarett i vårt gemensamma omklädningsrum. Det var första gången jag såg någon rulla en «joint»: Trots vår popularitet upplöstes gruppen i september detta år.
Strax därefter gick jag med i country-gruppen Lille Mats, tillsammans med bl.a. Sven Melander. Namnet tog vi efter vår kapellmästare, en annan skolkamrat. Han hette Mats Öberg och var två meter lång. Med denna grupp kom jag första gången i TV och min far började visa större förståelse för mitt musicerande än tidigare. Ja, han var rent av lite stolt.
På hösten blev jag kär på riktigt. Min klasskamrat Eva-Lena kysste mej plötsligt, och när jag omtumlad frågade varför sa hon: «Jag får fjärilar i magen bara av att höra dina stövlar komma gående ute i korridoren. Det måste vara kärlek:» Jag stirrade klentroget på henne. «Kan du verkligen höra att det ar jag som kommer?» «Det är klart. Jag känner alla dina ljud, gester och egenheter:» Själv hade jag inte märkt minsta intresse från hennes sida, och jag började inse att män och kvinnor var två olika arter. Jag var vid nitton års alder fullständig novis vad kvinnor beträffade. Hela min värld hade dittills varit männens värld. Inte heller Eva-Lenas far tyckte om mej från början. Han var av den gamla skolan och ytterst misstänksam mot långhåriga ynglingar. Det löste sej dock när jag tog honom med på vår första gemensamma allsvenska fotbollsmatch. Det skulle bli många fler av den varan under de närmaste åren.
Kuriosa: Under en kort period detta år spelade min bror Bengt sologitarr i The Thunders. Han var då bara 15 ar gammal. Det var inte för att vi var bröder utan for att han redan då var en mycket bra gitarrist.
1968
Popvågen ebbade ut, spelningarna blev allt färre, och jag spurtade under våren febrilt för att klara min studentexamen. Den 8 maj fick jag vita mössan, på sommaren reste jag till Paris, i augusti rullade Warzsawa-paktens stridsvagnar in i Prag, och till hösten började jag på universitetet i Lund – fast besluten att bli språklärare. Lille Mats upplöstes och jag stod för första gången på fyra år utan orkester. Men det bekymrade mej inte, jag insåg att ett av mina tonårsintressen hade haft sin tid – nu blickade jag framåt, mot en akademisk karriar. Vid mitt första riksdagsval röstade jag på socialdemokraterna, och strax efter lade jag gitarren på hyllan för gott och flyttade in i ett studentområde i Lund.
Studentoroligheter skakade detta år Västeuropa – speciellt Frankrike, där revolten holl på att leda till revolution. Dessa revolter påverkade mej dock inte mycket. Jag greps mycket mer av morden på Martin Luther King och Robert Kennedy. Samt av de amerikanska 200-meterslöparna John Carlos’ och Tommie Smith’s blackpanther-demonstration på prispallen vid olympiaden i Mexiko. Dessutom började nu också gemene man förstå att USA bedrev ett rent utrotningskrig i Vietnam och jag förundrades när jag såg på TV hur den svenska polisen gick los på Vietnamdemonstranterna, som om det vore inbördeskrig i Sverige.
1969
Gruvstrejken i malmfälten i norr och hamnarbetar-strejken i Göteborg skakade Sverige. Folkhemsmyten rämnade och jag började först nu radikaliseras politiskt. Debatterna med min högerliberale far därhemma blev våldsamma. Liksom med en del av kurskamraterna i Lund. Men där såg jag mest intellektuella snobbar och posörer. Inget av det som sades på cafeerna påminde om vad min farfar berättat om «rörelsen» och dess kamp.
Neil Armstrong och Edwin Aldrin blev de första människorna på månen, The Beatles spelade in sin sista platta, Tage Erlander avlöstes som statsminister av Olof Palme. Det var slut på det decennium som påverkat mej mer än något annat och trots att jag vantrivdes i det studentikosa Lund kämpade jag på så gott det gick med mina studier. Mest för att jag inte såg något bra alternativ.
1970
I maj månad kunde jag inte längre vara utan musiken. Tillsammans med bl.a. kurskamraten och gitarristen Peter Clemmedson, trummisen Per-Ove Kellgren samt poeten och saxofonisten Jaques Werup, bildade jag jazzrock-gruppen Spridda Skurar. Inte for att uppträda, bara för att träffas varje lördag och spela tillsammans i en teaterlokal i Malmö – en ren hobbyorkester.
Vi gjorde dock en spelning – i Lund – och det lät mycket illa. Blåssektionen fungerade inte, så Peter bad en bekant, en mycket duktig saxofonist, komma över en lördag för att få ordning på stämmorna.
Bekantingen visade sej vara Mikael Wiehe.
I pauserna mellan repetitionerna började han och jag spela Simon & Garfunkel-låtar för varandra och vi upptäckte att vi både sjöng, fraserade och tänkte likadant. Vi beslutade att tillsammans med Peter bilda ytterligare en hobbyorkester – en akustisk trio. De första spelningarna skedde på Club Oscar i Malmö. Mikael hade redan tidigare bestämt att hans nästa orkester skulle heta Hoola Bandoola Band – och så blev det. Namnet hämtade han från en Kalle Anka-film. (När myrorna går till angrepp för att stjäla Kalles pick-nickkorg, spelar de krigstrummor på skogssvampar och vrålar ett slags stridsrop som låter som «hoola bandoola».)
1971
I februari månad fick Hoola göra ett radioprogram för Rune Hallberg på Malmöredaktionen. Till inspelningen kompletterades gruppen med basisten Arne Franck, trummisen Per-Ove Kellgren och sångaren och gitarristen Håkan Ripa (som Mikael tidigare spelat med). Hallberg tyckte så mycket om inspelningen att han sörjde för att Stickan Andersson, ABBA’s skapare och dåvarande chef för Polar Music i Stockholm, fick höra tapen. Denne ville genast göra en platta av materialet. Han kallade upp Mikael Wiehe till sitt kontor och presenterade honom för Björn Ulvaeus som lovat hjälpa till med att producera musiken. När Mikael förstod att man bara ville använda hans röst till förinspelade bakgrunder – Hoola Bandoola Band skulle över huvud taget inte användas – tackade han för sej och reste hem.
För detta tilltag hotade Stickan Andersson med att ödelägga Mikaels framtida karriär – att helt enkelt svartlista honom. Men det kom strax efter ett nytt erbjudande om en skivinspelning, denna gång från det ideella bolaget MNW i Vaxholm utanför Stockholm. «Garanterat individuell» spelades in på mindre än en vecka i juni månad. Under samma vecka han vi dessutom spela in en hel platta med Mikaels engelska låtar, en platta som dock lades åt sidan. Han tyckte att de svenska sånger han just skrivit kändes mer angelägna. Till denna inspelning kompletterades Hoola Bandoola Band med pianisten Povel Randen (som tidigare spelat jazz med Mikael) samt slagverkaren Håkan Skytte. Darmed var vi en septett. (Håkan Ripa deltog endast vid det första radio-programmet.) Eftersom vi irate hade mycket pengar bodde vi i två fyrabäddsrum på KFUM’s vandrarhem i Värtahamnen i Stockholm, och for varje dag med båt fram och tillbaka till Vaxholm. I samband med skivinspelningen gav också Hoola sina första konserter utanför Malmö. Dels på jazzklubben Gyllene Cirkeln och dels vid den andra Gärdesfestivalen i Stockholm – den nya «alternativa» musikens stora generalmönstring i Sverige.
Kuriosa: Slagverkaren Håkan Skyttes bror Göran blev med tiden en stor TV-personlighet i Sverige.
Jag tröttnade under våren på studentlivet, flyttade tillbaka till Malmö och försörjde mej dels på de små intäkter musiken gav och dels som hantverkare. Bl.a. var jag med om att inreda den dansrestaurang i Köpenhamn som senare skulle komma att bli jazztemplet Montmartre. Tolv år senare sålde jag som artist ut Montmartre fyra gånger under tre dagar – men det är en helt annan historia. Under sommarmånaderna var jag snickare i lokalen, från åtta på morgonen till fem på kvällen. Från åtta på kvällen till fem på morgonen var jag dels discjockey och dels hjälpreda i köket. Sov gjorde jag på vinden till restaurangen. Under denna period lärde jag mej grunderna i karate av den libanesiske spritkassören samt att kasta kniv av den isländske kocken. När hösten kom tog jag jobb som stuvare i frihamnen i Malmö. Min ekonomi var usel, jag bade knappt råd med mat och jag bodde i en omodern tvåa på Föreningsgatan 10 i centrala stan. I samma hus bodde f.ö. ocksa min bror Bengt, Mikael Wiehe, dennes bror Thomas, Hoolas trumslagare Per-Ove Kellgren, saxofonisten fran Mikaels tidigare jazzorkester, Frans Sjostrom, samt dennes foraldrar.
Kuriosa: Skadespelaren och sångaren Edvard Persson var född i just detta hus.
«Garanterat individuell» kom ut i november och blev en formidabel kritikersucce. Den sålde också hyggligt och Hoola fick en ström av anbud att resa ut i landet och spela. Vi tog in en åttonde medlem i gruppen – Lars Åke Hjort – att vara kombinerad manager, bokare och ekonom. Självfallet rekryterades även han ur kamratkretsen. Han var tidigare trummis i Mikaels jazzorkester, Bluncks Lucky Seven.
Hoola Bandoola Band hade slagit igenom, mitt i en tid av stor förvirring och osäkerhet infor framtiden för min del. Plötsligt var jag musiker igen.
Skillnaden denna gång var att jag nu skulle bli det för gott.
Avslutning
Detta var, som sagt, lite om min bakgrund. Det som därefter skedde är så omfattande att det kräver en hel bok att redovisa, men några stolpar kan jag ju ge. Hoola Bandoola Bands andra platta, «Vem kan man lita på?» från 1972, blev den första ur proggrörelsen att gå in på den kommersiella försäljningslistan Kvällstoppen. Nummer tre, «På väg» från 1973, blev den första att toppa samma lista. Samma år skrev jag, inspirerad av Mikael, min första egna låt «Blackfisken» och 1974 spelade jag in min första soloplatta, «Vem är det som är rädd?»; också i Vaxholm. På sista Hoola-plattan, «Fri information» från 1975, delade Mikael och jag på sångerna, och sedan gruppen upplösts den 30 april 1976 flyttade jag till Göteborg (min nuvarande hemort), där jag samma höst inledde min «riktiga» solokarriär med plattan «För kung och fosterland» Och även om jag upplevde mycket med Hoola Bandoola Band var det ett intet mot vad som följde därefter. Musiken förde mej till fjärran platser, gav mej vänner på andra kontinenter, fick mej att kasta mej in i solidaritets-arbete bland utblottade människor i tredje världen, förde mej till bords med både presidenter, kulturpersonligheter och folk som bor i träskjul, och skänkte mej mer glädje och omskakande upplevelser än jag någonsin kunnat drömma om. Mitt privatliv efter 1971 blev naturligtvis ännu mer omfattande än mitt yrkesliv, men denna bok är i första hand en sångbok – inte en självbiografi. Dock väljer jag hädanefter att bland notutskrifterna kommentera lite om bakgrunden till sångerna. Där skymtar man ibland också en del privata erfarenheter. Som dansken säjer: God förnöjelse!
Castelvecchio, Italien, april 1996
Björn Afzelius