Biografi – Den röda tråden

Björn Afzelius berättar:

Låtvalet till denna samlingsplatta speglar smaken hos majoriteten av min publik. Jag presenterar här mina mest omtyckta sånger. Därför dominerar de mjuka balladerna och relationstexterna. Rocklåtarna och de politiska texterna är under-representerade, men det kommer kanske också en politisk samlingsplatta så småningom.
Det finns ju ingen «perfekt» samlings-CD, alltid saknar lyssnaren någon speciell sång, eller anser att någon annan med fördel kunde utgått. Men dessa sånger har alla en betydelse, inte bara för min publik utan också för mig, antingen av musikaliska och/eller textmässiga skäl. Några texter tar upp eviga frågor (t.ex. «Ikaros«), medan andra är rena tidsdokument som idag bara har ett historiskt värde (t.ex. «Juanita«).
Men jag ansåg de dagsaktuella sångerna viktiga när dom skrevs, och därför är de det fortfarande för mig. Sångerna spänner över en tidsperiod på 22 år (1975-1997), och det gör att man tydligt hör hur såväl inspelningsteknik som sättet att spela, sjunga och komponera förändras med tiden.
Men min utgångspunkt har alltid varit densamma: Att till lättillgänglig musik redovisa mina erfarenheter, tankar och åsikter, klart och tydligt, var jag än befunnit mej i livet. Och detta oavsett vad andra tyckt om saken.
Min tes vad beträffar musik är att ingenting fångar lyssnarens intresse så som en bra melodi. Därför bör sångerna vara melodiska och lättnynnade, eftersom det alltid är tonerna som bär fram orden. Alla kompositörer vet att det svåraste som finns är att skriva melodisk musik. Att hitta på en unik melodi, som lyssnaren ändå genast tror sig ha hört någon annanstans. Som om den alltid funnits.
Vad så beträffar texter så anser jag att de måste vara ärliga och kompromisslösa. Om jag har en viss åsikt privat måste jag också stå för denna åsikt i min konst, annars blir jag en splittrad person, och varken jag eller mina sånger blir trovärdiga. Tiderna förändras, och mina åsikter med dem, men jag vet att varje text var sann för mig när den skrevs. Och det är det viktigaste.
Men oavsett hur mina åsikter än nyanserats genom åren står jag fast vid samma politiska grundupp-fattning idag som när jag skrev min första text; Nämligen den att alltid stå på de svagas sida, och att i min musik försöka ge andra styrka, tröst, tro, hopp och en vilja till att ta kamp för rättvisa och en dräglig tillvaro, såväl för sin egen del som för folkflertalet, både i Sverige och ute i världen.
Denna grundsyn bär jag med mig hemifrån, och under de drygt 50 år jag levt har jag ännu inte funnit några skäl till att byta ut denna åsikt. De rika blir fortfarande allt rikare, och de fattiga allt fattigare. Detta är inte ens en åsikt, utan en sanning. Ingen artist är helt unik eller skapar sin konst opåverkad av andra.
Också jag har mina förebilder och inspirationskällor. Jag kan nämna namn som The Beatles, Bob Dylan, Leonard Cohen, The Band, Paul Simon, Neil Young och Bruce Springsteen ute i den stora världen. Men jag har också skandinaviska förebilder, eller kanske snarare själsfränder, som exempelvis danskarna Povl Dissing, Benny Andersen, Sebastian, Henrik Strube och Allan Olsen, norrmännen Hans Rotmo, Jonas Fjeld, Bjørn Eidsvåg, Jørn Hoel och Åge Aleksandersen, eller svenskarna Cornelis Vreeswijk, Tore Berger, Ted Ström, Ulf Dageby och Kjell Höglund.
Men ingen har påverkat mig mer än Mikael Wiehe. Att ha känt och samarbetat med honom i 28 år är ett privilegium, och därför tillägnar jag honom denna CD. Han är för mig den störste svenske kombinerade kompositören och textförfattaren inom populärmusiken genom tiderna.
Alla sånger på denna samlingsplatta är tidigare publicerade, och texterna finns antingen på CD eller i min sångbok «95 sånger av Björn Afzelius«. Därför är texterna inte utskrivna här.
Dock har jag valt att för varje sång ge en liten personlig kommentar till hur, när eller varför den kom till. Samt lite fakta kring vissa inspelningar för tabellbitarna.
När jag gjorde urvalet till denna CD, och lyssnade igenom alla mina inspelningar, kom naturligtvis en ström av bilder, dofter och ljud farande genom hjärnan. Sekvenser från repetitioner, konserter och skivinspelningar. Resor med orkesterbussar, tåg, båtar och flygplan. Situationer från hotell, restauranger, barer och privata efterfester. Minnen från skandaler, fiaskon, katastrofer, succéer, triumfer och revanscher. Fragment från radio- och TV-inspelningar och tidningsintervjuer. Samtal med artistkollegor, musiker, managers, bokare, reklamfolk, fotografer, konstnärer, politiker, trashankar, fyllon, horor, knarkare, banditer, vanliga medborgare, tekniker, chaufförer, skivbolagsfolk, arrangörer, vaktmästare och ett oändligt antal beundrare bland publiken eller ute på gatan.
Och det slog mig än en gång att trots att jag tycker om att sitta hemma och skriva sånger, så är det livet ute på vägen som hela tiden varit den stora drivfjädern för mig.
Och som fått mig att under 25 års tid med samma glädje, förväntan och nyfikenhet kasta mig ut på nya turnéer och kliva upp på nya scener, från norsk-ryska till dansk-tyska gränsen, om och om igen. Det jag varit med om på vägen, och de fantastiska människor jag träffat där, är något som jag aldrig skulle fått uppleva utan musiken.
Sångerna jag skrev öppnade porten till något mycket större – den storslagna skandinaviska verkligheten. Inte den mest fantasifulle romanförfattare skulle någonsin kunna hitta på de historier eller individer som vi musiker dagligen konfronteras med i vårt jobb, oavsett vilken typ av musik vi spelar. Bara vi som ständigt turnérar kan skriva den slutgiltiga och sanna berättelsen om denna tillvaro, men det kommer vi aldrig att göra. Dels av själv-bevarelsedrift, och dels för att ingen läsare ändå skulle tro oss. Vägens mysterier avhandlar vi endast inbördes, när ingen utomstående lyssnar, de gånger våra vägar korsas därute.
Därför är jag glad över att ha fått gå den långa vägen; Att ha gjort alla dessa resor, upplevt alla dessa med- och motgångar, släpat alla dessa tunga förstärkare, frusit i alla dessa dåliga bussar, sovit på alla dessa billiga vandrarhem, blivit lurad av alla dessa gangsters i branschen, tömt alla dessa ljumma ölburkar och ätit all denna onyttiga skräpmat.
Det gör mig tacksam över att det till sist
gick bra för mig och stolt över att jag idag kan kalla mig yrkesman – att jag inte bara är en mediafigur som aldrig upplevt de  musicerande vagabondernas ofta bistra, men samtidigt så fascinerande verklighet.
Till alla dem jag spelat med, turnérat med, suttit i studio med eller bara mött på vägen vill jag rikta ett stort och varmt tack. Ni har alla bidragit till att forma mig till den jag är. Inte bara som musiker, utan också som människa. Minnena vi delar glömmer vi aldrig. I Norge säger många av mina kollegor: «Man har inte rätt att kalla sig musiker om man inte turnérat i Finnmark på vintern – med buss.» De har alldeles rätt.
Det är först när man fastnar i ett snöskred mellan Tromsø och Alta, eller får bensinstopp i snöstorm mellan Vadsø och Båtsfjord, eller när värmen i bussen bryter samman i 20 minusgrader på Finnmarksvidda mellan Lakselv och Kautokeino, och man ändå tar sej till konserten, av yrkesstolthet och respekt för sin publik, som man har skaffat sig rätt inställning till detta jobb.
Hoppas ni tycker om denna CD, och minns att efter varje inspelad sång följde tusentals timmar av arbete och resor, för att för så många som möjligt få lov att spela den «på riktigt», där den egentligen hör hemma – på scenen inför levande
människor, där varje kväll är unik.
Att spela musik är ett viktigt och ädelt hantverk, och min respekt för andra musiker är stor. Dessutom sprider vi glädje och väcker känslor.
Att lära sig spela tar tid, som att lära sig bygga båtar, gå på lina eller vinna idrottstävlingar. Därför bör vi behandlas med fackmannamässig respekt. Men ingen annan yrkesgrupp jag känner till blir så trakasserad i medierna som vår. Det är en stor skam, speciellt med tanke på vad det är för självgoda och okunniga figurer som för det mesta angriper oss. I de stora medierna låter man väl aldrig en grötrimmare få bedöma viktiga författare, en hemmafuskare på blockflöjt analysera symfonier, eller en science fiction-fantast skriva om rysk episk film?
Men i vår bransch tycks vem som helst få lov att bedöma oss i medierna, till och med utan att ha tillstymmelse till egna kvalifikationer. Majoriteten av de kritiker som skriver om populärmusik kan ju för fan inte ens höra skillnaden mellan moll och dur, mellan valstakt och fyrtakt, mellan elbas och kontrabas, mellan en stråkkvartett och en synt, mellan slidegitarr och steelguitar eller mellan saxofon och trumpet. Och de kan själva inte ta en ton.
Därför kan jag, av respekt för mina kollegor, och med tanke på allt dumt jag läst om oss pop- och rockmusiker genom åren av diverse aningslösa journalister, som för det första själva vare sig kan spela, sjunga eller skriva sånger,
och för det andra lever så långt ifrån vår verklighet som man kan tänka sig, inte neka mig nöjet att travestera Frank Zappa när han sa: «Popjournalistik är när folk som inte kan skriva intervjuar folk som inte kan tala för folk som inte kan läsa.» I min version blir det:»Popjournalistik är när folk som inte kan spela tror sej kunna tala om för de som lärt sej att spela hur de egentligen borde spela.» Alla vi musiker vet att både Zappa och jag har rätt, och med glädje påtar jag mig uppdraget att säga som det är.
Detta är i och för sig dålig taktik från min sida, om jag vill få goda recensioner.
Men å andra sidan: Vad är en god recension värd från en som inte begriper vad han eller hon recenserar? Och dessutom: Artisterna och deras sånger minns folk för evigt, vem minns namnen på alla omusikaliska musikkritiker? De dyker upp från ingenstans, kan ingenting om det de är betalda för att kunna, gnäller en tid, skriver snart bara för varandra, dricker för mycket sprit på inneställena i huvudstaden, istället för att studera musik eller följa med artisterna ut på vägen för att lära sig något om såväl musikernas villkor som om sitt eget land och folk, varpå de så småningom försvinner igen, lite äldre, bittrare och mer uttråkade och försupna än när de kom. Och fortfarande lika okunniga. Betydelselösa under sin gärning, och efteråt bortglömda – saknade av ingen. För musiken, som all annan konst, står för evigt över dess bedömare. Den lever i människornas hjärtan, och där kan ingen komma åt den.

Björn Afzelius

Kaxholmen, Småland, februari 1998