Biografi – Sånger Vol 1

Sånger av Björn Afzelius Vol 1

Förord
En fredagskväll i november 1979 spelade jag i Kungshamn Folkets Hus, ensam, med min gitarr.
Kungshamn är ett litet fiskeläge på avveckling vid Bohuskusten och lever snart enbart av sommarens hysteriska turism. På vintern när jag kom dit, härskar tystnaden, tomheten, mörkret och vinden från havet. Folk i 20-årsåldern och uppåt har flytt till Göteborg och andra ställen där nöjena, utbildningsmöjlig-heterna och, i bästa fall, jobben finns. Kvar är gamla, medelålders och skolbarn.
Dom äldre ser på TV på kvällarna och barnen har att valja mellan antingen det eller en korvbar. Samt fredagsdiskoteket i Folkets Hus. Där dånar Boney-M, Village People, Kiss och Baccara, och där består parningslekarna av ett mellanting av ta-fatt och fylla på folk-öl. Där, inför ett 50-tal 13-16 åringar, satt jag, 32 år gammal med en akustisk gitarr, och sjöng om imperialismen, arbetsnedläggelser och kärlek. Och dom lyssnade. Eller sov. Men tyst var det. Jag var lika förundrad som arrangören efteråt, och som vi satt och diskuterade detta smög en ung kille i skinnpaj fram till mej och frågade med blossrande kinder om jag ville följa med till en lokal och lyssna på hans band. Dom skulle nämligen gå och repetera, mitt i natten. Jag följde med ner i en källare där en, tekniskt lätt primitiv men komplett, anläggning stod. Vi var tre man, killen med skinnpaj tog en el-gitarr och hans kompis satte sej vid trummorna. Så sneglade dom ömsom mot mej och ömsom mot basen som stod i ett hörn. Men dom sa inget.
Jag är och blir aldrig basist, men den natten kände jag att nu var det dags. Dom började spela en av mina sånger. Jag kunde den inte ens själv på bas, men jag kunde sjunga, och jag försökte spela så gott det gick.
Låtarna avlöste varandra, tiden gick och svetten lackade och snart var klockan tre på natten. Då hade killarna uteslutande spelat sånger jag skrivit. Jag hängde av mej basen och frågade varför.
«Dom är bra. Dom säjer sanningen», sa skinnpajen. Jag hade ingen kommentar. Jag tackade för mej, önskade dom lycka till och gav mej iväg i natten, hem mot Göteborg.

Och jag tänkte.
Jag tänkte på att dom här killarna var inte med 1968. Dom var inte i FNL-Rörelsen.
Dom läser inte Dagens Nyheters kultursida och dom har inga äktenskap bakom sej.
Dom är med nu. I en annan tid. En hårdare tid.
En avgörande tid, också för mej.
Men dom borde inte känna till mina sånger. Dom borde vara för unga. Dom borde vara för påverkade av plastmusik och plastdrömmar. Ändå står dom och pillar ut ackorden till mina låtar om nätterna.
Därför att «Dom säjer sanningen».
Jag hade underskattat dom.
Och jag blev alldeles upprymd av att jag haft fel.
Och jag kände att man behöver inte kompromissa eller ljuga eller stryka medhårs.
Den borgeliga kulturen säger bara ofarliga sanningar, typ «Det är skönt att vara kär» eller säljande sanningar, typ «Jag vet vad som putar under blusen».
Den socialistiska kulturen, som jag arbetar med, säger alla sanningar och hela sanningen. «Det är skönt att vara kär, men det är också ett helvetes jobb att ro det i land».
Eller: «Världen är underbar, men inte för alla».
Jag vill med min musik och mina texter uppröra folk.
Jag vill inte sova ner nå’n.
Jag vill inte vara ett nervlungnande medel.
Jag vill peka på orättvisorna, forklara hur dom uppstått och visa vem som tjänar på dom.
Detta upprör folk, och det är bra. En del blir upprördan för att sanningen är obehaglig för dom. Då slår dom tillbaka och säger att det «Är dårlig konst eller propaganda»
Dom är mina fiender.
Andra blir upprörda därför att dom genom mina sanningar inser att dom låtit lura sej av överhetens lögner och somnat in.
Dom blir också förbannade, forhåppningsvis på överheten.
Då blir dom mina vänner.

Slutligen finns det dom som inte längre kämpar för sanningen för att dom gett upp inför uteblivna resultat eller för tunga amorteringar.
Dom vill jag pigga upp, för dom var mina vänner, och jag vill säja åt dom: «Herregud, detta tar tid. Gör vad du orkar och hinner, men gör något. Se på killarna i Kungshamn. Dom tror på samma sanningar som vi. Dom skall ta över en dag. Släpp inte dom. Ge dom stöd». Dessa gamla vänner vill jag uppröra bl.a. genom detta präktiga förord. Dom skall bli förbannade och skälla ut mej, eller rent av överheten, och känna hur adrenalinet rinner till igen.
Sen skall dom, från katedern, från socialbyråerna, från verkstadsgolven, från radhusen eller höghusen rikta sin ilska mot överheten än en gång.
Dom kan och gör sitt, jag kan och gör mitt. Vi är spelare i samma lag.
Och på planen intill tränar juniorlaget. Dom härmar oss, om vi är bra, på samma sätt som jag härmade Agne Simonsson, för han var bra.

Björn Afzelius
Castelvecchio, Italien
i juni 1983.