Biografi – Sång till friheten

LITEN BLUES VID GRAVENS RAND

Köp inga blommor
sänd ingen krans
För så dags så finns jag
nån annanstans
Vill du ge mej nåt
så ge det till mig nu

En julimorgon 2006 går jag i det stilla regnet på Västra Kyrkogården i Göteborg. Efter att ha gått vilse på det enorma gravfältet urskiljer jag till slut Björns gravvård i ljusgrå granit, rå och opolerad med inskriptionen huggen för evigheten, djupt in i stenen.

BJÖRN AFZELIUS

27.1.1947 – 16.2.1999

En man. En levnadstid.  Inte en antydan om vem den man var som här funnit sin sista vila.

En ensam torkad ros ser ut att ha legat där i veckor. En kyrkogårdsarbetare berättade för några år sedan att Björns grav var den mest efterfrågade på Västra Kyrkogården. Folk vallfärdade från när och fjärran, men besökarna verkar ha blivit färre med tiden.
Under några bruna blad hittar jag en delvis förmultnad papperslapp och jag lyckas tyda bokstäverna som flutit ut på pappret. ”Hola mi amigo! Hasta la victoria, siempre!” Ett citat av Che Guevara.
«Alltid framåt mot seger!»

Jag lägger tillbaka lappen och en minnesbild från ett av mina sista besök hos Björn kommer för mig. En sensommardag när jag kom in i Björns trädgård fann jag honom under det krumma äppelträdet i sin trädgård, helt försjunken i några handskrivna tabeller med snörräta kolumner. Först när jag stod intill honom tittade han upp från sina papper:
– Vet du om att du är den enskilde musiker som jag har spelat mest med, sa Björn, märkbart tillfreds över att denna dag ha färdigställt tabeller över samtliga konserter och inspelningar han gjort och alla musiker han samarbetat med under sin långa karriär.
Den okuvliga driften att upprätta tabeller över allting var en åkomma som är omvittnad sedan barndomen. När Björn nu visste att han var dödssjuk återstod uppgiften att sammanfatta sitt liv i tabellform. Jag var inte det minsta förvånad.
Många år senare står jag nu med min blues i regnet vid Björns grav och funderar över en inspelning som bara Björn och jag kände till att jag medverkade på. I vilken kolumn placerade han den, tro?
Det var en dag i januari 1997. Björn hade bett mig komma hem till honom och spela bas på några nyskrivna låtar. En tekniker hade riggat upp en portabel studio i matsalen där Björn satt med sin svarta Fender Stratocaster. Valet av instrument var olycksbådande. (Han var en usel elgitarrist.) Björn slog an två dissonanta toner som han töjde och bände på. Det lät illa. Så började han spela något slags komp och gav tecken till mig att falla in i låten. Jag började lite trevande på basen men Björn avbröt mig direkt. Han ville ha ”fult” basspel, förklarade han. Jag försökte spela så fult jag kunde men jag lyckades inte göra honom nöjd. Efter flera avbrutna försök började jag slå på strängarna så krampaktigt jag kunde och nu lät det riktigt illa om oss båda, oprecist och krattigt. Björn verkade dock nöjd och vi tog oss igenom andra och tredje versen. Nu började jag förstå vad låten handlade om.

Sjung ingen lovsång, håll inga tal.
Låt bli att säja hur fin jag var.
Vill du säga nåt så säj det till mej nu.

Känn ingen ånger invid min grav.
Fäll inga tårar av samvetskval.
Om du ångrar nåt så visa mej det nu.

När det kom till det mest privata var Björn en mussla och han delade inte sina innersta tankar ens med sina allra närmsta vänner. I sina texter var han däremot skoningslöst öppenhjärtig. Nu undrade jag om han visste någonting om sin hälsa som han inte berättat. Jag kände mig illa till mods men slog bort tankarna.
Sommaren kom och Björns akustiska trio ”Afzelius, Bygren & Råstam” spelade traditionsenligt några kvällar på Slussens pensionat i Bohuslän. Jag minns att Björn klagade över smärtor i halsen. ”Ont i halsen har vi ju alla ibland”, intalade vi oss. Jag tyckte att det var lite oroande att det onda satt på sidan av halsen, men vem ville tänka på sånt när sommaren var som vackrast i Bohuslän?
Björn var lycklig och förälskad i danska Annette Bartels som han nyligen flyttat ihop med efter en tids förhållande på distans.
Vi hade några varma kvällar på pensionatet längst in i den undersköna viken på Orust och vi spelade medan sommarskymningen föll över Runnsviken. När publiken gått hem väntade långa nätter med kräftor, vin och musik tills solen åter gick upp över fjärden. Hösten nalkades och Björn lät undersöka sitt onda i halsen. Läkarna fann inte bara en tumör vid halsen utan också något mycket värre.
Jag satt i bilen på en brädgård när mobilen ringde: ”Jag har fått lungcancer”, sa Björn kort.
Ett knockoutslag i ultrarapid som sänkte mig totalt. Men Björn var lika kontrollerad som vanligt och försökte lugna mig: ”Det kommer att bli jävligt tufft men jag kommer att fixa det här. Du behöver inte oroa dig!”
Två timmar senare hade jag tagit reda på långt mer än jag någonsin velat veta om lungcancer: Av dem som får diagnosen lungcancer är 97 procent döda inom fem år enligt Statistiska Centralbyrån. Eller var det 95 procent? Jag minns bara att oddsen inför Björns sista strid var jävligt ruttna.
Någon månad senare kom CD:n Tankar vid 50 där Björn tittar mot kameran med den dödsmärktes blick. Jag noterade att Björn respekterat min önskan att slippa schavottera över det eländiga basspelet.
På konvolutet riktade Björn istället ett särskilt tack till ”Hanibal ’Godzilla’ Crete, basist på Liten Blues vid gravens rand”.
Nu står jag vid graven och känner mig lite skamsen. Jag är stolt över varenda inspelning och konsert jag gjorde tillsammans med Björn Afzelius. Liksom alla musiker som fick åka i Björns turnébuss är jag dessutom tacksam över att jag fick vara med på en bit av resan, för vi som reste med honom hade faktiskt lite roligare än alla de andra.
Det är vi dig evigt tacksamma för, Affe, tänker jag.
Jag rör vid den våta gravstenen och undrar om jag egentligen någonsin sa det till honom. Jag kan inte minnas hur jag än försöker. Det har slutat regna när jag går hemåt över kyrkogården. Jag funderar på hur det kan komma sig att jag saknar Björn ännu mer idag än jag gjorde efter hans död.

DET BULTANDE HJÄRTAT

Av en ödets nyck lärde jag känna Björns generositet innan jag ens blivit bekant med
honom. Våren 1976 bodde jag tillfälligt i Malmö och behövde en skrivmaskin några dagar. Utan vänner i stan chansade jag och frågade en kille om han möjligen ägde en skrivmaskin.

– Nej, men min brorsa har en, sa han och drog med mig till Rönneholmsvägen 3 vid Triangeln. Han knackade på en dörr på andra våningen. Dörren öppnades och där stod Björn Afzelius och Mikael Wiehe sida vid sida i hallen.
Killen jag frågat var alltså Björns bror, Bengt Afzelius, vilket jag naturligtvis inte kunnat ana. Björn gick direkt och hämtade sin Facit Privat och gav mig, en främmande yngling från Göteborg.
Den gången var jag till lika delar förvånad och imponerad av denna förbehållslösa generositet.
Åtta år senare satt jag i Björns kök i Göteborg när en solidaritetsgrupp ringde och berättade om situationen i flyktinglägren i Libanon. De saknade mat, vatten och medicin och en humanitär katastrof väntade. Kunde Björn hjälpa till på något sätt?
Vi var mitt i inspelningen av LP:n Exil och hade ingen möjlighet att pressa in några nya spelningar så svaret var egentligen givet. Men efter ett par sekunders betänketid svarade Björn:
– Visst. Jag har en konsert på Konserthuset i Göteborg i nästa vecka. Det är utsålt och ni kan få intäkterna från den konserten. Vid detta tillfälle gav Björn bort uppskatt-ningsvis ett hundra tusen kronor. Det var pengar som praktiskt taget redan låg i hans egen ficka och som han avstod från. Återigen blev jag imponerad av Björns stora hjärta och osjälviskhet. Men jag var inte längre det minsta förvånad. Det var så han funkade – om någon var i behov nekade han aldrig att hjälpa till med vad han kunde.
– Affe gick på känsla i alla väder, säger Mikael Wiehe. ”Blev han förbannad så blev han så jävla förbannad! Och ville han hjälpa till så hjälpte han till så in i helvete! Blev han kär så älskade han denna kvinna mer än någon annan. Skulle han festa så festade han längre, han satt sist kvar när alla andra låg under bordet.”
Björn följde sitt hjärta och bad aldrig om ursäkt för att hans hjärta ibland ledde honom rakt åt helvete. Exempelvis tyckte han i efterhand att texten till Tankar i Havanna var pinsamt naiv:

Jag går längs Malecónpromenaden
och känner mej rörd och stolt
och stark inför kommunismens idé
som enade Kubas folk

Genom sina besök på Kuba fick han flera kubanska vänner och insåg att det fanns en baksida av salsamusiken, alfabetiseringskampanjer och sjukvård för alla – förtrycket av oliktänkande.
Han engagerade sig då för Kubas demokratiska opposition och smugglade in stora penningsummor gömda i sitt gitarrfodral.
Detta farliga uppdrag utfördes i största hemlighet och än idag är det bara ett fåtal vet vad han gjorde.
Mikael Wiehe tror inte att Björns inkonsekvens sågs som en svaghet av hans publik, snarare tvärtom:
– Affe rycktes med av sina passioner på livets alla områden – och det märkte publiken! Det var jävligt äkta i stunden. Sen var det kanske inte alltid så genomtänkt, det var inte alltid så analyserat och det var inte alltid så konsekvent.
Och Björn själv hävdade envetet sin rätt att skriva de texter han kände för i stunden.
– Jag kan bara skriva sånger om det jag själv känner och tänker, förklarade han i en intervju 1985. ”Det går inte att i efterhand frisera känslorna som blir en sång. Jag överdriver,
jag säger kanske grodor, men det jag skriver är alltid känslomässigt sant för mig i den stund jag gör det.” Björn har berättat att han skrev texten till Medan bomberna faller på tjugo minuter efter ha sett hur Israels flygvapen bombade ett flyktingläger i Libanon. Texten till Ikaros kom till på tio minuter. ”Det var som om någon annan höll i pennan”, sa Björn.
Det gick fort för Björn att skriva. Ibland kanske lite för fort, tyckte en del av oss.
Björn kunde komma till studion med texten till en ny låt. ”Det tog mig inte mer än en halvtimme!” kunde han säga triumferande. Ibland kunde man inte låta bli att undra hur resultatet skulle bli om han jobbade en halvtimme till med den. Eller en vecka.
Den som jämför Björn Afzelius och Mikaels
Wiehes låtar ska i Björns texter finna nödrim, logiska kullerbyttor och en och annan groda. Så icke i Mikaels genom-arbetade sånger där varje ord är vägt på guldvåg, varje formulering är omsorgsfullt filad och putsad.
– Folk märkte att det fanns ett bultande hjärta hos Affe och det fanns det ju, säger Wiehe.
Björn framhöll många gånger att han själv var en känslornas man medan Mikael var den intellektuelle. Detta är en beskrivning som Mikael Wiehe tidigare har opponerat sig mot men är numera benägen att hålla med.
– För Björn var det jävligt nära från känsla till ord och handling. Jag har kanske haft lite svårt för alla hans känslomässiga uttryck, också de politiska. Det kunde bli lite patetiskt, det kunde bli lite tårdrypande, det kunde bli lite överdrivet. Ibland funkade inte metaforerna: ‘Du är lanternan som hjälper oss iland’.
Det funkar ju inte alls! Men alla fattar vad han menar. Jag är mer reserverad och jobbar lite mer med texten så det blir mer logiskt och hänger ihop lite bättre. Men det pissar ju folk på!
”Jag måste leva i en passion, annars står jag inte ut”, sa Björn. Det gjorde han privat, liksom i sin musik. Björns publik hörde det bultande hjärtat och älskade honom för det.

ÄLSKAD OCH AVSKYDD

Vid sin död hade Björn Afzelius sålt fler skivor än någon annan artist som sjunger på svenska – till dags dato över två och en halv miljoner skivor. Ingen annan svensk artist har heller varit så avskydd och bespottad, framför allt av musikjournalisterna. Många skribenter rent av hatade honom.
”För att lyckas bli missförstådd under tjugo års tid krävs uthållighet, konsekvens samt brist på humor och charm. Björn Afzelius har alla dessa egenskaper”, skrev Håkan Lahger i en stor artikel om Björn i Dagens Nyheter 1991.

När artikeln skrevs hade den missförstådde artisten just lyckats med konststycket att kränga 360.000 exemplar av Tusen Bitar.
Till de svenska musikjournalisternas förtret hade skivan dessutom utsetts till årets bästa utländska album i Norge. Och i Danmark hade Björn Afzelius korats till ”bästa utländska sångare” i konkurrens med all världens artister.
Dessa framgångar måste ha tett sig obegripliga för alla journalister som häcklat och bespottat honom i femton års tid. ”Med nasal stämma och skorrande ”r” har Björn Afzelius framhärdat med en trött dansbandsrock som lägger sig någonstans mellan psalm och folkvisa”, fortsatte Håkan Lahger sitt lustmord i DN.
Björn sade många gånger att han ville bli frilans-journalist om han slutade med musiken. I intervjuer och sångtexter sågade han den svenska journalistkåren i allmänhet och musikjournalisterna i synnerhet. Dessa uppfattningar framförde han på scen och i intervjuer redan innan journalisterna började skriva ned hans skivor (Björns första plattor fick faktiskt bra recensioner).
Musikjournalisternas tonläge skruvades upp i takt med Björn Afzelius försäljningssiffror. Björn blev en fast punkt som journalisterna kunde positionera sig i förhållande till. Ju elakare recensioner, desto hippare skribent. Sådana var reglerna.
Sanningen är att Björn inte var särskilt hipp.
Även om han kunde supa vem som helst under bordet drack han aldrig en droppe innan han skulle upp på scen och han ställde aldrig till skandaler på fyllan. Han genomförde plikttroget sina konserter och ställde aldrig in en spelning med mindre än att han var dödssjuk. De stora intressena vid sidan av musiken var fotboll och proffs-boxning.
Hans musikaliska förebilder var inte heller  särskilt spännande utan bestod av de manliga generationskamrater man kan förvänta sig: John Lennon, Bob Dylan, Neil Young, Paul Simon, John Fogerty, Jackson Brown, Bruce Springsteen och Mark Knopfler. När han lyssnade på klassisk musik var det Bachs Brandenburgkonserter eller Mozarts 40:e symfoni. Jazz och modern musik var bannlyst i turnébussen men han sjöng gärna Evert Taube och franska valser om tillfälle bjöds. Kort sagt, Björn var en rätt opretentiös kille med konventionell musiksmak och denna vanlighet avspeglades i hans musik.
Från 1980 och framåt blev han en fixpunkt för det otrendigaste av det otrendiga i den svenska musikvärlden och blev musik-journalisternas gemensamma spottkopp. Han förnekade att han brydde sig om vad journalisterna skrev, även om det inte var sant. Björn blev sårad och ledsen över alla påhopp, fast kanske ännu mer förbannad. – Han förhärdade sig, säger Mikael Wiehe, som ofta pratade med Björn om recensenternas illvilja mot honom. ”Det är klart att det är roligare att få bra recensioner än dåliga, men han lät sig inte knäckas av de dåliga recensioner utan han stålsatte sig och sa att jag skiter i vad ni skriver.”
Trots de allt brutalare nedsablingarna i pressen sålde Björn mer och mer för varje ny skiva och konserterna var oftast utsålda, inte bara i Sverige utan också i Norge och Danmark. Publiken älskade honom och det var till dem han skrev sina sånger.
I efterhand kan man konstatera att flertalet av de artister som de ballaste musikjournalisterna hyllade är bortglömda, medan Afzelius livsverk blivit en del av det svenska musikarvet.
Att Björn Afzelius väckte så starka känslor hos sina belackare kan tillskrivas hans särpräglade röst och hans dialekt. En del älskar det de hör, andra hatar den nasala stämmen, hans skorrande «r» och sättet att hugga av slutet på fraserna.
Den som hört Björn sjunga Elvis-låtar vet att han kunde låta på andra sätt och alltså delvis valde sitt sound. I början av karriären sjöng han på «stockholmska» men övergick till skorrande «r» och skånsk dialekt. Han bejakade därefter alltid sitt ursprung.

EN BÖNNLAPP FRÅN HAKARP

Björn Afzelius föddes den 27 januari 1947 i byn Stensholm utanför bruksorten Hakarp, med Huskvarna som närmsta stad. Sitt ursprung som bonnläpp var ingenting Björn försökte dölja, snarare tvärtom:
– Varje gång jag känner att tuppkammen växer för mycket på mej, eller när det gått oförskämt bra, tänker jag på vad min pappa brukade säja: ’Glöm inte att du bara är Hakarpsbonne!’
Pappan hette Svante och var konstruktör på ortens enda fabrik, mamma Ulla var hemmafru. Björns enda syskon Bengt föddes först 1952 och är alltså fem år yngre än Björn.
Björn var förtegen om sin familj och sina uppväxtår. Mamman var musikalisk och brukade sjunga Evert Taubes låtar och schlagers av Catarina Valente, berättade Björn. Pappan hade börjat som plåtslagarlärling men vidareutbildade sig till ingenjör och arbetade som konstruktör på bruket i Stensholm. Detta var i stort sett allt han hade att säga om sina föräldrar. Desto mer talade Björn om sina farföräldrar Erik och Molly Afzelius, som han hyste den djupaste kärlek till. Farfar Erik hade under ångfartygens tid varit sjöman och fått möjlighet att se världen. Han kunde också berätta om livet i det gamla statarsystemet, om människorna som levt under närmast livegna förhållanden, om arbetarklassens umbäranden under 1920- och 30-talet, men också om de framsteg som arbetarrörelsen och socialdemokratin åstadkommit för Sveriges arbetare. Björn betecknade farfar Erik som ”radikal ursosse” som ständigt diskuterade politik med honom och kom att bli hans politiske lärofader. Farmor Molly Afzelius var en omvittnat varm och kärleksfull människa som Björn älskade högt. Även hon kunde berätta om orättvisor ur perspektivet från sitt liv som piga hos en storbonde. Stensholm var ett strängt hierarkiskt litet samhälle med brukspatron Fredrik Wilhelm Ernstson af Klerker som Björn såg köra genom samhället i sin stora Mercedes. Han såg också direktörerna i sina Fordar, ingenjörerna i Folkvagnar och nederst i samhällspyramiden såg han de många arbetarna som gick till fots eller cyklade mellan hemmet och fabriken. Björn berättade att hans världsbild formades av detta karikerade klassamhälle.
Farfar inpräntade i Björn att ”kunskap är underklassens enda riktigt effektiva vapen mot överklassen”. Pappa Svante tog till sig budskapet, hamrade plåt på dagarna och slet på nätterna med brevkurser på Hermods. Han blev med tiden ingenjör och familjen Afzelius inträdde i den eftertraktade medelklassen.
Fabrikör af Klerker gjorde goda förtjänster under krigsåren som leverantör av krigsmateriel men 1954 var de goda tiderna förbi och tillverkningen flyttades till Landskrona. Ägarnas beslut innebar en katastrof för hela Stensholm där bruket var den enda arbetsgivaren.
Familjen Afzelius flyttade från Stensholm till Hökarängen i Stockholm. Livet i förorten blev tufft för Björn som mobbades för sin småländska dialekt men han anpassade sig. Han började tala stockholmska, blev duktig på idrott och lärde sig att slåss.
– I Hökarängen förstärktes allt det där med rock’n’roll och raggarkultur, berättade Björn.
Han var fjorton år när familjen återigen bröt upp, denna gång för att flytta till Skåne. Efter två år i Landskrona flyttade de till Malmö. Där blev han kvar till 1976 då han flyttade till Göteborg. Större delen av sitt liv bodde Björn alltså i Stockholm, Malmö och Göteborg. Men när frågan om Björns härkomst kom på tal svarade han alltid på sin snipigaste småländska att han var en bonnläpp från Hakarp.

EN SPINKIG ELVISKILLE FRÅN STOCKHOLM

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt trodde på Björns berättelser om sin ungdom i Malmö, hur han ömsom var raggare som gillade Elvis, ömsom mods med Beatlesfrisyr. Det lät helt enkelt inte trovärdigt. Jag blev därför mycket förvånad när Björns första kärlek, Eva-Lena Elfving, spontant gav precis samma bild av Björns ungdomsår i Malmö. – Han hade väldigt stor integritet och struntade i vad folk tyckte. Han gick sin egen väg, berättar Eva-Lena. ”Han var omväxlande mods med långt hår och omväxlande raggare med Brylcreme i håret.”
Eva-Lena Elfving och Björn blev klasskamrater när Björn gick om första ring.
– Han var ju väldigt bright redan då men gjorde knappt några läxor alls. Han sysslade mest med att skriva tabeller och rita figurer, säger hon. ”Han kom alltid för sent! Man hörde hans boots i korridoren – bom, bom, bom – 20 minuter in på lektionen.
Björn satt längst fram i klassrummet, bredvid Eva-Lena, och bakom honom satt Peter Clemmedsson som senare blev gitarrist i Hoola Bandoola Band.
– Björn kom hit som en liten spinkig Elviskille från Stockholm med Brylcreme i håret, minns Peter. ”Vi var cowboys men var födda i fel värld. Det förenade mig och Affe. Vi ville vara så jävla tuffa.”
Björn Afzelius och Peter Clemmedson förblev  bästisar men spelade i var sitt popband. Peters band hette Moderations, Björn var sångare i Moxie och senare i Thunders.
– Det var fantastiskt att se honom med Thunders! Han var en helt annan person på scen, berättar Eva-Lena Elfving som ofta var med på spelningarna. ”Han var jättetuff och jag var orkesterbrud”, säger hon och skrattar åt minnet.
På sextiotalet var även musiker i band som Moderations och Thunders stora popidoler lokalt, berättar Peter Clemmedson.
– När jag kom hem från skolan med bussen  stod det fans och väntade på mig för att få autografer. Det var svårt att ta på allvar. Och det var likadant för Affe.
Björn Afzelius och Eva-Lena Elfving förblev ett par under hela gymnasietiden flyttade senare ihop i en lägenhet på Föreningsgatan i Malmö.
Popvågen ebbade ut och 1968 insåg Björn att det musikaliska äventyret var över för hans del. Kanske var det på grund av att han inte längre spelade i band som han faktiskt lyckades ta studenten på våren 1968. Senare under sommaren reste Björn till Paris där studentrevolterna rasat någon månad tidigare. Det var en dramatisk tid i världen med befrielsekrig mot Europas kolonialmakter, USA:s allt brutalare krig i Vietnam, morden på Martin Luther King och Robert Kennedy.
Den uppvaknande proteströrelsen tog sig många uttryck. I USA samlade Vietnam-demonstrationerna allt större skaror och det inhemska rasförtrycket hade lett till bildandet av det militanta Black Panther Party. Björn tog stort intryck av de svarta idrottsstjärnor som på prispallen knöt sina nävar i protest under prisceremonin vid OS i Mexiko City 1968.
Det var en uppvaknandets tid även i Sverige. USA:s krigföring i Vietnam trängde in i de svenska vardagsrummen med bilder av brinnande barn och Björn påverkades även starkt av den svenska polisens brutalitet mot FNL-demonstranterna.
Många amerikanska soldater som deserterat från Vietnamkriget flydde till Sverige och Björn och Eva-Lena förbarmade sig över en av dem som kommit till Malmö med sin amerikanska flickvän. – Richie och Marie hette de, berättar Eva-Lena. ”Vi tyckte ju synd om dem så de fick bo hos oss. De bodde hos oss och vi skulle försöka läsa och det blev inte mycket med det.”
Både Björn och Eva-Lena hade skrivit in sig vid universitet i Lund där Björn skulle studera engelska.
– Det skulle väl föreställa att vi läste men vi kom inte iväg till Lund särskilt ofta, säger Eva-Lena. 1969 skärptes de politiska spänningarna i Sverige med den stora gruvstrejken i Norrland och hamnarbetarnas strejk i Göteborg.
– Folkhemsmyten rämnade och jag började först nu radikaliseras politiskt, berättade Björn om denna tid.

HOOLA BANDOOLA BAND

På våren 1970 upptäckte Björn Afzelius hur mycket han saknade musiken och att spela i ett band. Samma sak upplevde hans bästa kompis Peter Clemmedson. Tillsammans med saxofonisten (sedermera författaren) Jacques Werup bildade de hobbybandet Spridda skurar. Enligt uppgift ägnade de sig mer åt gemensamma middagar än repetitioner och det blev ingen fason på musiken.
– Jacques Werup ringde och frågade om jag kunde leda repetitionerna, för jag var känd för att hålla pli på folk, berättar Mikael Wiehe.
Men inte ens Mikael Wiehes hårda nypor kunde få ordning på Spridda skurar. Bandet funkade inte och upplöstes efter sin första spelning.   – Istället började Affe och jag och Peter sjunga Crosby, Stills & Nash-låtar i en akustisk trio, minns Wiehe. Han döpte bandet till Hoola Bandoola Band efter myrornas stridsrop i en Kalle Anka-film.
– En av de saker som imponerade på mig var att Björn kunde så många låtar utantill. Inte bara alla låtar av Dylan, Beatles och Simon & Garfunkel, utan att han också kunde Evert Taube och sånt.
Även Peter Clemmedson och Eva-Lena Elfving nämner spontant Björns till synes obegränsade repertoar. Han kunde hela texten till mängder av evergreens, tio-i-topplåtar, den svenska visskatten, barnvisor – allt! Han hade helt enkelt ett fenomenalt minne.
Hoola gjorde sina första spelningar hösten 1970, bland annat på Malmö fängelse och Club Oscar i Malmö.
På våren 1971 ringde radioproducenten Rune Hallberg till Mikael Wiehe och frågade om han hade ett band som kunde ställa upp i hans program. Mikael sa ja, vilket bara nästan var sant.
Det fanns en löst sammansatt grupp bestående av Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Peter Clemmedson. Inför spelningen i radio utökades bandet med Per Ove ”Muffe” Kjellgren på trummor och Arne Frank på bas. Under Wiehes stränga ledning repeterade Hoola Bandoola intensivt på fjärde våningen på Södra Förstadsgatan 23 i Malmö. Mikael skickade in ett demoband till den gryende musikrörelsens skivbolag MNW men dagen innan Hoola skulle spela i radio överraskades Mikael av ett oväntat besked.
– Peter och Affe kom till mig och sa att det här inte riktigt var deras grej. De ville inte vara med i bandet längre.  Peter Clemmedson har inget minne av  händelsen men förvånas inte alls över att han och Björn inte ville vara med:
– Man kan ju inte spela med en kille som går runt i sandaler och manchesterbyxor om man är cowboy! Det fattar du väl!?
När Mikael berättade att bandet fått  skivkontrakt ändrade de sig direkt. Att spela in skivor var definitivt Peters och Affes grej och nu ville de vara med i bandet igjen. ABBA:s skapare Stickan Andersson hörde Hoola Bandoolas radiospelning och försökte värva dem  till sitt skivbolag Polar Music och diskussioner om detta fördes.
Minnesbilderna av dessa händelser är dock grumlade. Av skäl som ingen minns beslutades det att Hoolas första skiva skulle spelas in på skivbolaget MNW i Vaxholm.
– Första gången vi var uppe i Vaxholm gjorde  vi två skivor på en vecka, berättar Mikael Wiehe. ”En LP på svenska och en på engelska, med helt olika låtar. Vi hade ju repat som satan. Det var liksom, nu jävlar kör vi!” Musikrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band framstår i efterhand som en skapelse huggen i sten – ett politiskt medvetet progressivt band som sjöng på svenska. Men det verkar lika gärna ha kunnat bli ett engelskspråkigt band som spelade in på Stickan Anderssons Polar om det slumpat sig lite annorlunda.
– Vi var inte ett politiskt band utan ett popband som spelade engelska låtar, säger Mikael Wiehe.
LP:n Garanterat individuell som kom på hösten 1971 blev en framgång hos recensenterna och sålde 15.000 ex det första året. Den engelskspråkiga LP:n däremot lades i malpåse och killarna i Hoola Bandoola Band var lika glada för det, ty snart skulle de surfa fram på vänstervågen i Sverige och bli det största bandet inom den svenska progressiva musikrörelsen, där sång på engelska betraktades som ett relativt allvarligt brott. Hoola Bandoola bestod av musiker som hade spelat i tio år, alla hade haft framgångar med lokala popband och Mikael  Wiehe drev dem att repa oerhört mycket. Därmed skiljde de sig från flertalet band i den tidiga proggrörelsen. – Jag såg nog Hoola som jag sett på de människor jag jobbat med – som ett medel för att uppnå mina mål, säger Mikael Wiehe idag.
Mikael var tveklöst den musikaliskt kunnigaste i bandet, hade skrivit blåsarrangemang för sina jazzband och varit orkesterledare sedan han var arton år. Björn var visserligen bandets sångare men stod tveklöst i Mikaels skugga. Kanske var det under denna tid som Björn började titulera sig ”refrängsångare” – en titel han använde sig av livet.
– Björn var bäst på tamburin, säger Mikael utan ett spår av ironi. ”Och sång”, tillägger han. ”Jag skrev låtarna och det var ju jag som höll ihop bandet.”
Hoola Bandoolas andra LP Vem kan man lita på? blev en stor succé och utnämndes av Mats Olsson på Arbetet till årets bästa svenska rockskiva. Hoola Bandoola hade etablerat sig som det största bandet inom musikrörelsen.
Inspirerad av Mikael Wiehe började även Björn Afzelius skriva låtar, inledningsvis för skrivbords-lådan men så småningom försökte han få Hoola att ta upp dem på repertoaren. Kapellmästare Wiehe var måttligt imponerad.
– Affe hade börjat skriva låtar och jag hade lite svårt för att släppa fram honom. Problemet var att han skrev låtar som jag kände att jag redan hade skrivit. Den första av Affes låtar som vi spelade var Bläckfisken, men min bror Thomas Wiehe hade redan skrivit en låt som hette Vargen som var väldigt likartad i musikalisk stämning. Och jag tyckte att Vargen var en bättre låt. Alltså förblev Björn Afzelius bandets refrängsångare och Mikael Wiehe fortsatte att ansvara för låtskrivandet på Hoolas tredje LP På väg som kom ut 1973.
Det väckte viss förvåning när Hoolas sångare Björn Afzelius i maj 1974 släppte en solo-LP med egna låtar, Vem är det som är rädd?. Var Hoola på väg att spricka?
– O nej! Jag hör hemma i Hoola, försäkrade Björn för Svenska Dagbladets reporter och hävdade att det inte ens var första steget på en solokarriär. Björn sa att han ”öppnat en musikalisk ådra som det formligen flöt låtar ur”. Bland de låtar som runnit ur detta ymnighetshorn fanns låtar som Bläckfisken, Fienden och Dialog i Mariagränd. LP:n Vem är det som är rädd? fick lysande recensioner och blev en stor framgång, både konstnärligt och kommersiellt. Inte minst hyllades kompositionen Bläckfisken, som ratats inför Hoolas tredje skiva.
Trots Björns försäkringar hade hans solokarriär startat och därmed det första steget mot Hoolas splittring tagits. På Hoolas fjärde och sista skiva Fri information, bidrog Björn med fyra av sångerna, däribland hans stora hit, Juanita.
Hoola Bandoola Band var inte längre Mikael Wiehes personliga projekt och blev därför allt mindre intressant för honom. Björn å sin sida insåg säkerligen att han aldrig skulle kunna växa om han stannade i Mikael Wiehes närhet.
Hoola Bandoola Band upplöstes den 1 maj 1976.
– Aldrig mer! var Björn Afzelius kommentar till Hoolas upplösning.

SOLO

Samtidigt som Hoola Bandoola gjorde succé i Sverige hände det stora saker på musikscenen i Göteborg. Där var den progressiva musikrörelsen som mest politiskt radikal med grupper som Nynningen, Nationalteatern och Motvind, vars hemmascen var Sprängkullen, ett av landets dominerande spelställen för musikrörelsens band.   I Göteborg verkade också den energiske musikjournalisten Tommy Rander, som under 60-talet haft viss framgång som sångare i Göteborgsbandet Shakers. Under 70-talet hade Tommy Rander gjort musikprogram för Sveriges Radio i Göteborg, där han även spelat in och sänt konserter med musikrörelsens band. Banden tyckte att inspelningarna var så bra att de borde ges ut på skiva. 1975 bildades det musikerägda skivbolaget Nacksving i Göteborg, med Tommy Rander som drivande kraft. Den första LP:n hette Nacksving – Ett samlat grepp från Götet och bestod till  övervägande del av de inspelningar Tommy Rander gjort på Sveriges Radio.
– Vi stal banden, berättar Tommy Rander utan omsvep. ”Allting utom Motvinds inspelning är knyckt från radion. När Sveriges Radio upptäckte att det tillhörde koncernen så blev det en jävla cirkus!”
Tommy Rander var frilans men en så framgångsrik medarbetare på Sveriges Radio att hela affären begravdes i tystnad sedan Nacksving betalat en symbolisk summa för banden.
Björn Afzelius hade kontakt med musikerna runt Nacksving och gillade deras idéer om ett musikerägt skivbolag som var lika professionellt som de kommersiella.
– Björn var framför allt missnöjd med ljudet på hans första solo-LP, berättar Tommy Rander. ”Nacksving ville satsa på professionalism, för det finns inga skäl att väsentlig musik ska låta sämre än den kommersiella skiten. Björn gillade den inställningen och var på oss redan 1974-75 och ville spela in hos oss.”
Nacksving tyckte att musikerna i Malmö borde starta ett eget skivbolag istället, men när Björn fortsatte att uppvakta Nacksving gav man till slut efter.
– Han hade skickat en tape med några låtar som helt enkelt var jävligt bra, minns Tommy Rander. Vid samma tid som Hoola Bandoola slutade höll Nacksving en årsfest på Säröhus utanför Göteborg dit Björn Afzelius bjudits in. I Nationalteaterns sällskap fanns också en ung kvinnlig mentalskötare som sedermera skulle bli känd som den framstående konstnären Marianne Lindberg De Geer.
– Det satt en ensam kille där som satt och rökte och drack. Jag minns bara repliken ’ska vi dansa?’ När vi dansade frågade jag vad han hette och han sa ’Björn Afzelius”. Då började jag gapskratta, för vi brukade håna vår överläkare som gillade Hoola. De var lite sedda över axeln i Göteborg. Björn blev skitförolämpad! Björn ville att komma ifrån klimatet i Malmö som han beskrev som trögt och dumdrygt. Han var målmedveten och var ivrig att komma igång med sin solokarriär, gärna långt ifrån Mikael Wiehes mäktiga skugga. Björn Afzelius lämnade musikrörelsens flaggskepp MNW och gick över till det nybildade Nacksving. Han skrev en av sina vackraste kärlekssånger, Så vill jag bli, till Marianne Lindberg och flyttade in i hennes kollektiv i Göteborg på hösten 1976. Verkligheten blev inte lika vacker. – Han ville bilda stor familj och bo i villa, berättar Marianne Lindberg De Geer. «Och så flyttade han till mig, som bodde i kollektiv med medlemmar i Nationalteatern som han inte alls gick ihop med. Han var jättestressad och mådde dåligt med återkommande panikångest-attacker.” Björn har beskrivit hur han upplevde tiden i detta påtvingade kollektiv i sången På stormiga vatten från skivan Globetrotter.

Jag tumlade rakt in i huset
där teserna bröts mot varann
där inälvor slets fram i ljuset
i den febriga rakhetens namn
Det var kvacksalveriterapier
och hästhandlaruppriktighet
och matriarkatkotterier
Jag tog mina nojor och smet
Vi seglar på stormiga vatten… osv

Vid denna tid, hösten 1976, dog Björns far Svante och Marianne följde med till Malmö för att gå igenom dödsboet. Besöket i det tomma föräldrahemmet var Mariannes första kontakt med släkten Afzelius. De övernattade i huset men Björn kunde inte förmå sig att sova i öräldrarnas sängar,  utan de sov på en madrass i hans gamla pojkrum. På morgonen tog Marianne ett foto av sin älskade när han vaknat. Bilden visar en nyvaken 29-årig föräldralös man med långt hår och vildvuxet skägg. Den håriga bringan är blottad. Det är bilden av en ärelysten rebell som känner sin styrka. Genom fotomontage placerades en svensk vimpel i Björns hand och blev omslagsbild till LP:n För kung och fosterland som släpptes på Nacksving i november 1976. Det var en bild som i sin kaxighet retade många inom musikrörelsen. Även musiken på Björns första platta på Nacksvings etikett skulle visa sig betydligt tuffare än det Björn tidigare gjort.
För kung och fosterland präglas främst av gitarristerna Jan-Erik ”Fjellis” Fjellströms och Bengt ”Mulle” Holmqvists feta Gibsongitarrer och deras utarbetade gitarrstämmor. Här finns också ett betydligt tyngre beat än i Hoolas musik.
Skivan fick lysande recensioner, bland annat i Aftonbladet där den utsågs till en av årets bästa svenska plattor. På För kung och fosterland har Björn Afzelius funnit den blandning av vackra kärlekssånger och politiska kamplåtar som skulle bli hans signum många plattor framöver. Titellåtens text är en metafor av samhället som ett schackparti och dess avslutande vers är tidstypisk i sin segervisshet:

Men partiet ska komma då bönderna tröttnar
på att få utkämpa kungarnas krig
då de vänder sig mot sina egna tyranner
och då blir det tal om en helt annan strid
för då bryter de regeln
och tar flera steg på en gång

Redan 1978 var Björn igång och komponerade sånger som Ångest och Feberdansen. I intervjuer berättade han att han arbetade med ett album som skulle handla om relationer och känsloliv. Kommer det inte att bli ett ramaskri då? frågade en journalist.
– Det är möjligt, men om jag ska stanna upp och känna efter åt vilket håll vinden blåser är jag såld, svarade Björn. Titelspåret på den kommande skivan, Johnny Boy, (sjungen av Nationalteaterns Maria Grahn) handlar om en sångare som inte orkar med pressen från arrangörerna och förväntningarna från fansen. Den drygt tolv minuter (!) långa Atlantis är en fantastisk skildring av tvåsamhetens prövningar och destruktiva krafter, längtan efter gemenskap, drömmen om passionen och den livslånga kärleken.
– En så jävla bra låt! säger Marianne Lindberg de Geer. ”Björn kunde skapa en stämning så att man för ett ögonblick kunde tro att man hade nått dit. Och sen visade det sig att så var det ju inte alls…”
På det kollektivt ägda skivbolaget Nacksving var  reaktionerna på Johnny Boy inte nådiga. Vissa ansåg att texterna var oförsvarligt privata och borgerliga och inte hörde hemma på Nacksving eller inom musikrörelsen. Andra ansåg att Björn helt borde sluta att försöka skriva musik och enbart ägna sig åt texterna. Björn kände sig djupt orättvist behandlad av sina kamrater och var bitter över detta under mycket lång tid.
Även recensenterna var oförstående. ”Björn Afzelius har aldrig låtit bättre, men jag förstår inte vad han vill den här gången”, skrev Aftonbladets recensent Jan Andersson. Texterna kändes ”ointressanta” och man efterlyste ”de politiska verklighetsbeskrivningarna”. I efterhand torde de flesta vara överens om att Johnny Boy är en av Björn Afzelius absolut mest intressanta skivor.  Björn Afzelius Band turnerade kontinuerligt under flera års tid men karriären hade börjat mattas av.  Samtidigt som Björn Afzelius Bands sista LP Bakom kulisserna kom ut i juni 1979 meddelades att Björn Afzelius Band skulle sluta. Bidragande till beslutet kan vara att fyra skivor i rad hade visat dalande försäljningssiffror.
Bakom kulisserna är en dålig platta där det mesta materialet känns sökt, säger Tommy Rander som ledde skivbolaget Nacksving. ”Det är slutet på Björn Afzelius Band och tror att Björn var ganska trött på både sig själv och andra då.”
Samtidigt som karriären går utför börjar också Björns privatliv bli alltmer komplicerat. Marianne Lindberg väntade hans första barn, dottern Rebecka som föddes i oktober 1979.
– Jag var höggravid när han plötsligt träffar en annan tjej. Han ringde mig på jobbet och gjorde slut. Per telefon! Jag blev så chockad att jag led av det i flera år efteråt.
Björns och Mariannes relation var bottenfrusen, artistkarriären var i utförslöpan, bandet nedlagt. Och kronofogden knackade på hans dörr.

GLOBETROTTERS

När 70-talet övergick i 80-tal var det inte bara siffrorna som ändrades. Vänstervågen i Sverige mattades av, musikrörelsen somnade in, nya idéer vann insteg i Sverige.  Svenska Arbetsgivarföreningen lanserade 1980 kampanjen ”Satsa på dig själv” med ABBA-sångerskan Anni-Frid Lyngstad som affischnamn. Individualismens lovsång överröstade snart de kollektivistiska kampsångerna i denna nya tid där Hoola Bandoola ersatts av Lustans lakejer.
Det var en brytningstid också för Björn. Allt det gamla låg i ruiner och han måste bygga något nytt. Björn hade för övrigt köpt en egen ruin i den Norditalienska byn Castelvecchio som han föresatt sig att låta italienska hantverkare restaurera.  1979 reste han till USA med Nationalteaterns Peter Wahlqvist. Samma år åkte han på turné till Kuba två gånger med gruppen Los Suecos. Bonnläppen från Hakarp började transformeras till Resenären, Världsmedborgaren, Globetrottern Björn Afzelius.
Det nya livet kostade pengar, mycket pengar, alltmedan karriären hade beskrivit en nedåtgående kurva fyra skivor i rad.
– Man ska inte underskatta Björns slughet när det gäller karriärbyggandet. Jag minns hur vi satt och lade pussel inför LP:n Globetrotter, som i praktiken var en comeback, berättar Tommy Rander.
Tommy Rander ville förmå Björn att skriva  sånger som bottnade i honom själv, att inte ge sig ut för att skriva för andras räkning. Deras många samtal om Björns fortsatta karriär kretsade mycket kring att våga vara vuxen. Björn hade under 1979 skrivit filmmusik och gjort ett radioprogram där han använt sig av en hoper musiker från Göteborg: Bernt Andersson på keyboard, gitarristen Janne Brynstedt från  sitt gamla band, Per Melin från Tältprojektet och jag på bas. Björn tyckte att vi funkade bra ihop och anlitade oss på nytt när han satte igång med nästa skivprojekt. Arbetet resulterade i LP:n Globetrotter där musiken hade en viss influens av country, inte minst genom Jesper Lindbergs medverkan på pedal steel. Kombinationen av country (som då helt saknade den hippfaktor musikformen uppnått idag) och mer lättviktiga texter stötte bort delar av Björns gamla publik, men den nya mixen appellerade till desto fler nya lyssnare.
Det mest entusiastiska mottagandet kom från dansbanden i Sverige, som genast utökade sin repertoar med tre av skivans låtar: Evelina, På stormiga vatten och Livets skatt.
Kommersiellt innebar Globetrotter att Björns karriär tog ett ordentligt kliv framåt efter flera år av kräftgång. Skivtiteln gav också namnet åt Björns nya band, Globetrotters.
Björn berättade långt senare att han var besviken på sig själv efter den politiskt mjäkiga Globetrotter, att han följt med strömmen bort från politiken.
– Då bestämde jag mig. Nej, jävlar! Om det så är det sista jag gör på platta så skall jag göra någonting med tydliga värderingar, berättade Björn i en intervju. Han ville uttrycka något viktigt ”innan tystnaden tar vid”.
– Politik var helt ute, sa Björn. ”Det var bara jag som envisades med att prata om socialism och solidaritet. Jag kände hur tystnaden grep omkring sig och jag blev skrämd av det.”
Björn har ofta hävdat att han trodde att Innan tystnaden skulle bli hans sista skiva, att hans tid i rampljuset var över. Tommy Rander hävdar motsatsen, nämligen att Globetrotter var en comeback som lyckades. ”Karriären hade ju redan lyft”, säger han.
Björn Afzelius & Globetrotters genomförde ett par turnéer i Sverige, Norge och Danmark 1980-81 innan det var dags för inspelningen av Innan tystnaden senvintern 1981. Tommy Rander hävdar att han redan under inspelningen insåg att Björn var på väg ända upp mot toppen.
– Det var ju en jävla explosion! minns Tommy Rander. ”Det var en inspelning utöver det vanliga, där låtarna plötsligt tog fart i studion. För det första tycker jag att bandet var jävligt tight då. Bandet hade lirat ihop en del och hade lirat utanför Sverige vilket alltid är bra, för då får man stå på tårna. Det var ett bra band och Björn hade samlat på sig ett bra material. Det var en väldigt elektrisk session.”
Öppningslåten Medan bomberna faller skrev Björn i all hast direkt efter ett TV-inslag om att Israel bombat ett flyktingläger i Libanon. En hård politisk text som gör upp med tidens avpolitisering, moralismen, hyckleriet, journalistiken… ja, i stort sett hela skiten!
LP:n innehöll också Sång till friheten och Till min kära som direkt blev ett par av de mest spelade låtarna i radio. Den skiva som Björn påstod skulle bli hans sista sålde mångfalt mer än han själv eller Hoola Bandoola någonsin gjort.  Han blev i ett slag en av landets mest populära artister och ingen var mer förvånad än Björn. Sa han.
Björns egen förklaring till framgången var att det fanns ett uppdämt behov av politiska låtar, men inte enbart det.
– Viktigt var också att gruppen Globetrotters blev så bra, sa Björn i en intervju. ”Det är inte enbart en samling duktiga musiker, utan också fina människor. Vi fungerar i det närmste konfliktfritt ihop.”
Globetrotters bestod av gitarristen Janne Brynstedt och pianisten Bengt Bygren, som
båda spelat i Björn Afzelius Band, samt Per Melin på trummor och undertecknad på bas. På inspelningen medverkade också den allestädes närvarande Bernt Andersson på keyboard.
Vi upplevde alla att det verkligen fanns en speciell kemi i bandet, musikaliskt såväl som personligt. Alla var strax över 25 år och hade spelat på heltid i några år, varit med på några plattor men var definitivt inga studiomusiker. Det fanns en gemensam uppfattning om hur bandet skulle låta, men framför allt förmågan att underordna oss Björns sånger.
När vi senare gav oss ut på turnéer med de nya låtarna överväldigades vi av hur mycket folk det kom till konserterna. Globetrotters var fortfarande ett ”Konsumband”, vilket innebar att Björn och medmusikerna delade inkomsterna från spelningarna lika. Bandet spelade fortfarande för i princip samma gager som Musikforum betalat. Vi såg hur arrangörerna gick hem med portföljerna svällande av hundralappar medan bandets kassör satt och räknade småpengar.
En som tidigt begrep att det gick att tjäna pengar på socialisten Afzelius var skivbolagsdirektören Bert Karlsson. När vi spelade i folkparken i hans födelseort, Tidan i Västergötland, stod Bert längst fram vid scenen och sken som en sol.  Bert hade försökt värva Björn till sitt skivbolag Marianne Records men Björn var kallsinnig, trots löften om fördubblade skivupplagor. Ingen betvivlade att Bert skulle kunna utföra underverk men Björn var obeveklig.
Efter spelningen dök Bert upp i logen och öste beröm över Björn, över bandet, över låtarna. Han undrade om vi inte ville titta på hans imperium. Varför inte? tänkte vi och nästa dag gick vi runt och bländades av väggarna på Mariann Records som var täckta av guld- och platinaplattor med Schytts, Vikingarna, Stefan Borsch och oräkneliga dansband vi aldrig hört namnen på.
”Inte så illa sketet av en som börjat bakom en jävla kökssoffa, va?”, bräkte Bert på sin bredaste västgötska när han guidat oss igenom sitt imperium. Nä, medgav vi. Det var verkligen inte illa sketet…
Även om Bert Karlsson inte lyckades värva Björn Afzelius till sitt stall kom han att tjäna rätt mycket pengar på honom ändå. Oräkneliga är de av Berts artister som spelat in Björns låtar, vilket han fick utstå mycket spott och spe för.
Med framgångarna ändrade också spelningarna karaktär. Efter att tidigare ha spelat mellan två och tre timmar per kväll var det allt oftare fråga om att bränna av ett antal hits i folkparken. Fyrtio minuters show, ”tack och hej!” Turnéerna i Danmark blev allt viktigare för bandet eftersom vi där vanligtvis spelade två eller tre långa set per kväll, ofta inför dansande publik.
När Björn och Globetrotters 1980 spelade på de minsta syltorna i Danmark var varje kvälls succé en ren arbetsseger. 1982 hade han avancerat till de största klubbarna i Danmark och stod på tröskeln till de stora konserthallarna och musikfestivalernas största scener.
Ett halvår efter Innan tystnaden spelade vi in  dubbel-LP:n Danska nätter i Köpenhamn, ett livealbum som släpptes till julhandeln 1983.
– Att vi gjorde den här skivan berodde på att vi ville dokumentera det vi spelat de senaste åren, sa Björn. ”I Danmark ligger vi på gränsen till dom riktigt, riktigt stora. Vi kör ju rytmisk, melodiös rockpop med refränger – och det passar det danska kynnet.
Kanske kan Danska nätter också ses som en flirt med den danska publiken. Enligt Tommy Rander var framgångarna i Danmark ingen tillfällighet utan resultatet av flera års målmedvetet arbete: – Vi byggde ju upp hans karriär i Danmark jävligt metodiskt. Samtidigt som Innan tystnaden kom hade satsningen hunnit mogna; apparaten vi byggt upp i Danmark funkade och Affe red på en våg av framgång. Han var till och med större i Danmark än i Sverige. Turnéerna i Danmark var alltid väldigt lustfyllda för Björn och Globetrotters. I Sverige var det ofta konserter med sittande publik, ingen dans, ingen alkoholutskänkning.
I Danmark var det tvärtom – dansande publik, ölen flödade och stämningen pressade både Björn och bandet att prestera över sin förmåga.
– Det räcker med de första takterna på Tiden förändras så dansar de för fullt, berättade Björn för förvånade svenska journalister. Vid nästa besök i Köpenhamn möttes Björn och Globetrotters av en flera meter bred reklamskylt för Danska nätter över husfasaden vid en av stans största skivaffärer. Den skulle komma att sitta där ända tills den byttes ut mot en lika stor skylt för Björns nästa LP, Exil.  1983 snurrade Björns karriär allt snabbare.
Utöver det ihärdiga turnerandet med Globetrotters medverkade Björn ständigt i intervjuer, gjorde stödkonserter till olika projekt tillsammans med Mikael Wiehe eller jobbade med skivproduktionerna.
Marianne Lindberg hade flyttat till Stockholm med sin och Björns dotter Rebecca. Björn gifte sig kort tid därefter med Carina Uvholm men äktenskapet började knaka i fogarna redan när dottern Isabelle föddes 1981. Privatlivet blev allt svårare och samtidigt hade Björns ekonomiska problem hade förvärrats. Tommy Rander på Nacksving hade god insyn i Björns privatliv, karriär och i hans ekonomiska förhållanden.
– Dels hade han ju det italienska projektet, husrenoveringen, och det drog ju jävligt mycket pengar. Sen var det ju damer och bostäder. Det räckte ju inte till, säger Tommy Rander.
”Brist på pengar kan hindra dig från att utveckla full galenskap, men efter Innan tystnaden kunde han finansiera karusellen fullt ut. Ända tills kronofogden fick fatt i honom 1983.”
Var det galenskap? I minnesorden efter Björn fick hans gränslösa leverne förskönande omskrivningar som att han var ”en livsnjutare” eller att han hade ”en sällsam livsaptit”. Om Björns förhållande till pengar säger Marianne Lindberg De Geer att han inte ville bli rik utan såg till att bränna alla pengar i den takt de kom in. Hon menar att han inte kunde identifiera sig med de välbeställda och inte ville bli en av dem. Kanske var det så. 1984 hade han i alla fall inte bara gjort av med alla sina pengar, utan brände dem betydligt fortare än de flöt in. Läget var allvarligt.
Vi hade förhandlingar med kronofogdemyndigheten i Göteborg som var ganska hårdhänta och Björn var skakad, minns Tommy Rander. Uppgörelsen med kronofogden innebar att Björn skulle få klara sig på ett visst belopp i  månaden och att alla hans kreditkort skulle klippas sönder. Björn accepterade dealen under galgen. Disciplinen höll i några månader varefter Björn återgick till sina ohejdade levnadsvanor på turnéerna.

Under denna kaotiska period lyckades Björn skriva låtarna till LP:n Exil, där han för första gången gläntar på dörren till sin egen barndom.

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
(Ikaros)

Sångerna på Exil spinner kring temat barndom – Björns egen barndom och allas våra barns framtid. Skivan inleds med instrumentallåten Via Dolorosa – ”Lidandets väg” – komponerad av Björns dåvarande hustru Carina Uvholm.
Titeln syftar på den smärtsamma vägen till barndomens minnen men skulle dessvärre visa sig än mer träffande för den äktenskapliga stig som låg framför Björn och Carina. Via Dolorosa leder till titellåten Exil med minnena från barndomen.

Mamma, läraren slår mig blodig;
jag vet inte vad jag gjort!
Dom andra tycker att jag är modig
men han säjer jag är ett hot.

Mamma, läraren har bli’tt galen;
han säjer jag är ett spån!
Jag är klokast i hela salen,
du måste hjälpa mig härifrån!
Jag går i exil!

I en kortfattad biografi i boken 95 sånger, berättar Björn att han fick stryk av sin lärare redan i första klass sedan han oskyldig blivit angiven av sina klasskamrater. Vad som hände i den egna familjen hade han dock aldrig tidigare yppat offentligt.

Mamma, säj inte nå’t till pappa;
du vet att han ger mig stryk!
Om du säjer nå’t skall jag schappa,
om du säjer nå’t skall jag fly!
Jag går i exil!

– Det är bilder som jag inte kan hålla ifrån mig längre, sa Björn under inspelningen. ”Mina föräldrar är döda, men det är ändå svårt för mig att sjunga om det. Men jag måste, annars vore jag inte en hel människa.” Vi som stod honom nära visste att texterna var själv-biografiska, även om han berättat ytterst fåordigt om dessa upplevelser.
– Pappan pryglade upp honom när han var liten, bekräftar Mikael Wiehe.
”Och mamman hade stått bredvid och tittat på utan att göra någonting. Det berättade Affe för mig.” I den sista versen i Exil tar Björn ytterligare ett steg och berättar om familjens riktigt svåra trauma:

Mamma, gå inte in i döden,
du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

Vad handlar denna vers om egentligen?
Under en turné i Danmark nåddes Björn av budet att en hans barndomsvänner dött. Vi satt i en hotellkorridor och pratade. Björn grät. Kanske bara ett par snyftningar, men han grät. Detta är ett av mina starkaste minnen av Björn – så otänkbart var det att Björn kunde gråta.   Vi blev sittande länge i korridoren den natten och pratade om vår barndom, om våra fäder, om våra mödrar. Björn berättade att hans egen mamma tagit livet av sig. Han berättade det helt kortfattat och vi återkom aldrig till detta laddade ämne under alla de resterande år av vår vänskap.
– Jo, hon tog livet av sig, berättar Mikael Wiehe, som inte heller talade med Björn om händelsen vid fler än ett enda tillfälle. När jag berättar om min egen upplevelse för Mikael reagerar han med stor förvåning. – Va! Grät han? Det tror jag aldrig att jag har sett!
Under inspelningen av Exil satt vi i kontrollrummet och lyssnade igenom en tagning av Ikaros när ljudteknikern började vädra i luften. Vi tittade oförstående på honom.
– Känner ni inte? Känner ni inte att det luktar härinne? frågade han.
– Luktar? Vaddå?
– Det stinker ju pengar! Känner ni inte det?
Alla i rummet tyckte nog att det var ett ganska cyniskt och tarvligt uttalande – vi var ju trots allt ett proggigt konsumband – men när det onämnbara nu uttalats kunde vi inte förneka att vi kände det allihop.
På omslaget till Exil ser man en orakad Björn Afzelius i solglasögon. Fotot är taget i den italienska byn Castellvecchio, där Björn hade sitt andra hem. Med Exil framträder den nya Björn, ”Don Afzelius”, patriarken som vet vad han vill, gör som han vill och som tar hand om ”sin familj” – om än inte alltid om sina barn och fruar. Sedan pappans död var han familjens överhuvud, han hade gjort upp med sin barndom, han var fri. Framgången hade gett honom de ekonomiska möjligheterna att leva det liv han ville leva med resor, god mat och en oändlig generositet mot kreti och pleti. Och det var precis det han skulle använda sin nyvunna frihet till. Exil blev en än större succé än Innan  tystnaden och gjorde Björn till Sveriges mest spelade kompositör i Sveriges radio. Expressens Måns Ivarsson avfärdade (som vanligt) Exil som ett alster av ”präktig tråkighet”, ”enfaldigt” samt ”irriterande”. Men publiken älskade skivan och en kvarts miljon människor valde att gå till skivaffären och köpa Exil. Pengarna rasade in, ryggdunkarna flockades än värre runt Björn, livet snurrade allt fortare, äktenskapet med Carina havererade och Björn blev ensam vårdnadshavare av tvååriga Isabelle. Carina flyttade till Stockholm, dit även Marianne Lindberg De Geer flyttat med den nu fyraåriga dottern Rebecka. Björn levde sitt liv på vägarna, upptagen av en turné som aldrig tycktes ta slut. Pengarna behövdes inte minst till den evigt pågående renovering av ruinen i Castelvecchio (som nu blivit ett vackert hus). I en av de sällsynta hemma-hos-artiklar som gjorts med Björn beskrivs familjesituationen vid denna tid som mycket idyllisk. Läsaren får följa Björn som hämtar och lämnar på dagis, Björn på promenad i Vasaparken med Isabelle. Han berättade för reportern hur turnerandet har minskat till ett minimum för att han istället ska kunna ta hand om Isabelle. Att Rebecca bodde i Stockholm såg han inte heller som något problem eftersom hon bodde hos honom på hotellet när han var i Stockholm, berättade han för reportern.  I själva verket var Björns liv vid den här tiden ett inferno av konflikter med mödrar, ett virrvarr av barnflickor, en kringkuskande rockcirkus, festande och oräkneliga damer till höger och vänster. Rebecca, som verkligen avgudade sin pappa och fortfarande älskar honom högt, berättar hur hon kunde se affischer på stan att pappa var i Stockholm i flera dagar utan att höra av sig, trots att hans stamhotell låg  strax intill Rebeccas hem. Kort sagt: Björns tillvaro hade blivit så komplicerad att han inte längre kunde hantera den. Ändå säger han i intervjuerna vid den här tiden att han lever ett helt normalt liv, fjärran från ”kändislivet”. Kanske trodde han på det själv.  Den gemenskap och vänskap som funnits i Globetrotters, där Björn tidigare var en i bandet, försvagades alltmer. Björn verkade må allt sämre och orkade inte längre åka tillsammans med oss andra i turnébussen. Kaptenen hade överlämnat fartyget åt sin besättning och tidvis träffade vi honom bara på scenen. Han körde mellan spelningarna i en blå Toyota, allmänt benämnd ”jollen”.
Pressen som Björn levde under pyste ut lite varstans. En dag blev hela bandet inkallade till hans hotellrum. Vi stod framför honom som en flock skolpojkar medan han skällde ut oss och avslutade med att ge oss sparken allihop. ”You may leave!” sa Björn och markerade att audiensen var slut genom en avvärjande åtbörd med handen. Vi lommade iväg ut under kvävda fnissanden.
Den kvällens konsert i Borgholm genomfördes som planerat och påföljande morgon återanställdes bandet av Björn, lika nyckfullt som han avskedat oss föregående dag.
Under våren 1985 slet vi i studion med inspelningen av LP:n Nio liv. Det gick trögt och spelglädjen som gått förlorad försökte vi kompensera med hårt arbete. Det gemensamma skapandet hade förvandlats till ett glädjelöst slitgöra. Tommy Rander tvingades att engagera sig alltmer i inspelningarna:
– Fan vet varför skivan blev så krampig, för den en hel del intressanta korn som hade kunnat peka framåt. Jag fick en känsla av att Björn egentligen inte ville spela in plattan, säger Tommy Rander. När den första omgången i studion misslyckades tappade Björn intresset. ”Jag skiter i alltihop”, sa han och Globetrotters och Tommy Rander fick till stor del själva försöka räta upp den havererade produktionen. Nio liv innehåller låtar som Solen, Dockhemmet, Svarta gänget, Natt i Ligurien och Jesus gick på vattnet och blev som helhet betydligt bättre än förväntat. Men roligt var det inte…
Hela sommaren turnerade vi i Sverige, Norge och Danmark. Redan när Björn visade sig på scenen var publikens jubel på max, utan att han sagt ett ord, utan att någon spelat en ton.
I augusti reste Björn till Italien, där han satte sig att skriva ett brev till Globetrotters medlemmar:

Castelvecchio 20 aug. 1985

Kamrater!
Jag har efter moget övervägande beslutat upplösa Globetrotters. Skälen är många, men jag vill slå fast med eftertryck att beslutet absolut inte grundas på någon form av missnöje från min sida med någon enda medlem, vare sig på det personliga eller musikaliska planet. Jag tycker om er alla. Ni är goda kamrater och utomordentliga musikanter. Men jag har sedan ett knappt år tillbaka känt samma sak som inför upplösningarna av Hoola och Afzelius Band, nämligen att yttersta gränsen är nådd. …Att en säsong till vore en för mycket. Bättre sluta på toppen än strax nedanför, så blir man ihågkommen med respekt.

Det är ett långt brev där Björn sammanfattar vår historia och vad vi uträttat. Men han uttrycker också en stark längtan tillbaka till tiden innan vi åkte första klass, när bandet kämpade och inte börjat bekymra sig över lyxproblemen i tillvaron.

Jag faller som bekant själv för flärden men är också missnöjd med min egen brist på gnista. Jag vill tillbaka till Smålands nation, till Trivsel-Torsten, till orkesterbussen. Jag vill bli hungrig igen, inte missnöjd med murkelstuvningen. Konst är lidelse, uppoffringar, ett slags krig mot ”dom andra”. Jag ställer tillbaka klockan till noll igen. Jag säger upp alla avtal, men jag säger inte upp min sympati och min respekt för er alla. Ni har i hög grad bidragit till en mycket lycklig period av mitt liv och det är jag tacksam för. /…/
Vi har på 5 år gjort 5 plattor. Vi spelade på Musikcaféen 1981 för 250 personer, vi spelade på 5-ören 1985 för 35 000 personer. Vi har gjort en resa andra bara kan drömma om. Punkare och gamla kärringar kan våra sånger utantill. Statsministern och KPML(r):arna på vagnhallarna har våra plattor.
Och – vi har hållit en konsekvent politisk linje genom hela resan oavsett vad trendnissarna har sagt. Detta har ingen annan jävel orkat med. Vi har helt enkelt haft en oerhört stor betydelse för en jävla massa vanliga människor. DET är ingen tragedi, det är förbannat bra gjort!

DET har VI gjort!

TACK FÖR HJÄLPEN!

Överste svinhund vid en flaska vitt

Vi genomförde den planerade Danmarksturnén under hösten. Vetskapen om att det var sista gången gjorde att alla både njöt av resan och gjorde sitt yttersta. Bandet var bättre än någonsin och det bestämdes att vi skulle spela in ytterligare en dubbel live-LP i Danmark. Finn Torkildsen som bokat Björn Afzelius i Danmark ända sedan starten berättar att när Globetrotters slutade fanns det inget danskt band som drog så mycket publik som vi gjorde.
– Vi sålde ut Falkonercentret två kvällar i rad – 5000 biljetter! Sedan satte vi in ytterligare en extrakonsert på Saga som också blev utsåld. Detta hade inget danskt band gjort förut. Det blev Globetrotters 346:e och 347:e konserter som spelades in på Falkonercentret med euforiska danskar och bandets ditresta vänner, bekanta och fans från Sverige.   Grande Finale fick lysande recensioner och det band som i pressen tidigare skällts för dansband eller ”Gubbtrötters” omnämns i recensionerna som ”Sveriges mest kompetenta”, ”landets främsta rockband” och ”Sveriges i särklass mest smakfulla kompgrupp”.
Vi glädde oss men tyckte att det var märkligt att man måste dö för att få ett riktigt erkännande.

REBELLE
I maj månad 1986, bara några veckor efter det att Grande Finale släpptes, sa Björn att han nu befann sig ”i ett musikaliskt ingenmansland” och inte visste vad han skulle göra härnäst.
– Nu låter jag framtiden komma till mig istället för att söka upp den, sa Björn.
Så talar en man som ställt tillbaka klockan på noll, som han skrev i brevet till Globetrotters. Klockan måste snart ha börjat ticka iväg, för redan påföljande månad åkte Björn och Mikael Wiehe på turné och spelade ihop en miljon kronor till den sandinistiska regeringen i Nicaragua.
De hade träffats vid ett gemensamt teveframträdande 1982 och alltsedan dess gjort ett flertal solidaritetsturnéer tillsammans. Efter sommarturnén bestämde de sig för att spela in en gemensam skiva.
Mikael Wiehe hade med sig trumslagaren  J. J. Rooke, slagverkaren Mats Persson, keyboardisten Annie Bodelson, samt sin bror Thomas Wiehe.
Från Göteborg tog Björn med sig mig på bas, keyboardisten Olle Nyberg, Bengt Blomgren på gitarr och Bernt Andersson på dragspel. Därutöver medverkade den norske gitarristen Marius Müller, den kanadensiske gitarristen Jim Page, flöjtisten David Ojeda, samt – inte minst viktig – den amerikanske gitarristen Billy Cross. Billy Cross hade tidligare spelat med Bob Dylan men var sedan några år bosatt i Köpenhamn. Inspelningen ägde rum i Werner Studio i Köpenhamn och jag tror att fler än jag upplevde det som en väldigt egendomlig upplevelse, inte bara genom den omaka samling musiker som Björn och Mikael förhandlat sig fram till. Som arbetsgivare och konstnärliga ledare visade sig Björn och Mikael vara varandras motsatser: Björn räknade in och överlät i stor utsträckning till oss musiker att vara medskapare till låten. Mikael däremot hade en exakt uppfattning om hur låtarna han skrivit skulle spelas. Jag uppfattade hans bristande öppenhet som en viss misstro mot oss musiker. I vart fall framstod skillnaderna mellan Björn och Mikael som avgrundsdjupa under denna inspelningssejour. Albumet Björn Afzelius & Mikael Wiehe släpptes i november 1986 och blev en enastående succé. Albumet var förhandsbeställt i över 60 000 exemplar och Mikaels låt Mitt hjärtas fågel gick rakt in på svensktoppen där den blev kvar i 25 veckor i följd. Skivan sålde i 300 000 exemplar det första året. Tiden efter Globetrotters drabbades Björn av en serie svåra ekonomiska smällar. Han hade gått i borgen för skivbolagets lån och när det gick konkurs 1987 blev Björn personligen betalningsansvarig. Dessutom hade han borgat för ett lån på hundratusentals kronor som hans turnébokare hade tagit. När bokaren gick konkurs krävde banken honom även på dessa pengar. Under hela 80-talet hade Björn arbetat hårt och haft exempellösa framgånger. Ändå stod han i början av 1987 utan pengar och med krav på över två miljoner kronor. Han hade inget band, inga tillgångar – inte ens ett skivkontrakt. Björn starade det egna skivbolaget Rebelle, vars namn bildats av döttrarnas namn, REBecca och IsabELLE. Det dagliga engagemang som ett eget företag krävde var ingenting som lockade Björn. Istället anställde han sin sambo Ann-Christin Dahlgren som administratör, men hon blev i praktiken verkställande direktör för Rebelle som skulle komma att omsätta tiotals miljoner om året.
– Hon är den ende jag kan lita på, förklarade Björn sitt val av skivbolagsdirektör. Skulderna efter skivbolagets och bokarens konkurser tvingade ut Björn på en evighetsturné som trubadur med gitarr. Turnerandet utan slut inspirerade honom till sången Odyssevs på skivbolaget Rebelles första utgåva:

Jag har kuskat genom landet hundra gånger
upp och ned. Snart har jag sett varenda mätbar fläck av Sverige…

Albumet Riddarna kring runda bordet spelades  in i Studio Bohus i september 1997 på kortast tänkbara tid, med enkla arrangemang och bara tre medmusikanter, samtliga vänner från Göteborg: Bengt Blomgren, gitarr; Thomas Olsson, trummor, samt undertecknad på bas. Den minimalistiska produktionen kan sannolikt helt tillskrivas Björns ekonomiska situation. Kort tid efter albumet Riddarna gav Rebelle ut två samlings-CD, Björn Afzelius Bästa 1 + 2. Dessa tre första skivor skulle finansiera Björns nästa produktion, Don Quixote. Uppenbarligen var även Björn Afzelius påverkad av det sena 80-talets överdådiga ideal, för nu skulle det slås på stort! Don Quixote blev Björns dittills ojämförligt dyraste skivproduktion. Tjugo musiker medverkar på skivan – en drös säckpipeblåsare oräknade – och tog hela fem månader att producera. Musikerna hämtades inte länge från vänkretsen i Göteborg utan också från Stockholm, Köpenhamn och Oslo.
För att få rätt Duane Eddie-sound på introt till Bella Donna ratades tre gitarrister, varefter Bob Dylans gamle gitarrist Billy Cross flögs in från Köpenhamn och gjorde pålägget på en kvart.  Björn hade kapat de allra sista banden till musikrörelsens traditioner och försökte hitta ett sätt att fungera i den alltmer kommersialiserade musikbranschen.
Efter att tidigare skivor producerats kollektivt (enligt tidens anda) blev Olle Nyberg producent för Don Quixote, tillsammans med Björn. – Vi hade väldigt bra ekonomiska förutsättningar. Det var ingen tidspress alls utan allting fick ta den tid det tog, berättar Olle Nyberg. Var det någonting vi behövde så ringde man bara och beställde så kördes det dit på lunchen. Utöver det stora antalet musiker medverkade också fyra körsångare, gruppen Tripple & Touch med Lasse Kronér. Frågan var hur Björns skulle kunna reproducera låtarna på Don Quixote live? Att ge sig ut med alla dessa musiker skulle bli ett ekonomiskt vågspel, i synnerhet som Björns popularitet inte längre var så stor.
– På något sätt blev resonemanget till slut ett slags vägskäl; antingen gör jag en turné som skiljer sig från allt jag tidigare gjort eller så slutar jag het enkelt att turnera med band, sa Björn.
Valet blev en svindyr turnéproduktion med tolv musiker på scen, ett tjugotal personer totalt i turnésällskapet. Det norska produktionsbolaget Stageway ansvarade för turnéns genomförande. Med tanke på kostnaderna hade det behövts en ny hitlåt i bagaget, men någon sådan fanns dessvärre inte på Don Quixote. Under repetitionerna inför turnén, som leddes av kapellmästaren Olle Nyberg, provade vi en låt av den danska sångerskan Anne Linnet som Björn översatt till svenska, Tusen bitar. Under den följande turnén ringlade långa köer till skivförsäljningen och nästan alla frågade vilken platta Tusen bitar fanns med på. ”Ingen”, tvingades skivförsäljaren medge.
– Men den kommer nog ut snart”, väste han i mungipan.

TUSEN BITAR
Billy Cross är en fenomenalt duktig gitarrist från New York, en spirituell person som dessutom har ett förflutet som Bob Dylans gitarrist. Björn var djupt imponerad av Billy Cross och säkert också stolt över att ha honom i sitt band.  Billy fick stort inflytande över Björn och blev hans jämbördige på scenen. Björn visste att han hade en dunderhit på gång. Och Billy visste. Efter sommarturnén började förberedelserna inför en av Björns fåtaliga singlar. Tusen bitar spelades in oktober och november 1989 i tre olika musikstudior – i Göteborg, Kungälv och danska Århus – med Billy Cross som producent, Olle Nyberg på keyboard, Mats Englund, bas och Per Lindvall, trummor. Succén var omedelbar.
Albumet Tusen Bitar spelades in i Werner Studio i Köpenhamn under februari och mars 1990 med Billy Cross som gitarrist, producent och drivande kraft. Tusen bitar blev för Björns karriär på 90-talet vad Innan tystnaden inneburit 1982 – den tog honom tillbaka till toppen igen i Sverige och Danmark. Det nya var att Tusen Bitar också gjorde honom till den störste artisten av alla i Norge, en marknad som dittills varit ganska sval. På turnéerna i Norge mottogs Björn som en internationell megastjärna av Michael Jacksons kalliber. Det var en väldigt märkligt upplevelse för oss alla som var med.
Liksom Björn tidigare flirtat med danskarna genom att spela in liveplattor där, spelade vi in en konsert i Trondheim som fick stadens gamla namn som titel, Nidaros. Billy Cross på gitarr, Olle Nyberg och Bent Bygren på keyboard, Roxettes trummis Pelle Alsing, samt jag på bas. Trots framgångarna kändes det på något sätt som om festen var över. Jag hade bildat familj, utbildat mig till journalist och en morgon under en turné i Nordnorge bestämde jag mig för att sluta som musiker.
Tillsammans med Bengt Bygren på dragspel och piano fortsatte jag att spela med Björns akustiska trio i flera år. Trioformatet var fantastiskt behagligt och många gånger tyckte jag att Björns låtar kom bäst till sin rätt i akustiska sammanhang. Även om jag medverkade i en eller annan form på ytterligare ett par plattor var min osannolikt långa väg tillsammans med Björn över. Han blev en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv.

ELSINORE

Jag är inte alls rädd för döden, sa Björn i en intervju 1988. ”Det kanske beror på att jag är en jävel på att förtränga både krämpor och döden”, sa han. Nio år senare kom beskedet om att han drabbats av lungcancer med mycket små möjligheter att överleva. ”Jag vill inte bli en skugga av mitt nuvarande jag, eller en belastning för min omgivning, hade han sagt 1988. Efter diagnosen insåg han att just detta öde sannolikt väntade honom. Björn drog sig undan offentligheten så gott han kunde. I journalistkretsar surrade ryktet att Björn Afzelius var dödssjuk redan under hösten 1997. Björn ville inte att tidningarna skulle skriva om hans sjukdom men CD:n Tankar vid 50 som just kommit ut tvingade Björn att ställa upp på intervjuer. Jag gav honom rådet att blåneka men trodde inte att det skulle funka.
Journalisterna gick som katter kring het gröt och ställde frågor om rökning, om Gud och om döden. Ibland konfronterades Björn med att det sagts att han var allvarligt sjuk.
– Det är fruktansvärt obehagligt när det kommer igång sådana rykten, sa Björn men försäkrade att de var fullständigt grundlösa. Expressens reporter Carina Nunstedt var en av de journalister som intervjuade Björn vid den här tiden.
– Att Björn hade drabbats av cancer var en upplysning jag fick med mig från redaktionen när jag skulle intervjua honom, berättar hon. Hon frågade om han trodde på Gud, om att han fortfarande rökte som en borstbindare, men i artikeln fanns det inte en antydan om att Björn var sjuk. Björn blånekade och tidningarna skrev ingenting förrän efter hans död. Det både imponerade och förvånade mig att journalistkåren tog den hänsynen. På tidningsbilderna är det en avmagrad och kraftlös Björn Afzelius som tittar mot kameran. Redan på hösten 1997 var Björn en dödsmärkt man. I titellåten på Tankar vid 50, där Björn summerar sitt liv, konstaterar han att han inte är bitter (”det är mot min natur”) men texten får mig att tvivla. Han beskriver sig som en mycket ensam människa som utan glädje betraktar sina guldskivor, att han ”frossat i kvinnor” men att ingen av dem har förstått vem han är.

Framgången kom och nya vänner med den.
Ja, doften av pengar känner många igen.
Herregud, vilken fest; Jag förstår inte än hur jag överlevt.
Jag ångrar dock inget, det var värt varje spänn.
Jag skulle med glädje göra om det igen, och minnena är som en kär gammal vän
i min ensamhet.

I Nunstedts artikel i Expressen 1997 kommenterar Björn det faktum att han festat bort alla sina pengar:
– Jag har omsatt en helvetes massa pengar, men jag har inte fem öre på banken. Det är emot mina principer. Pengarna är runda för att de ska rulla, säger han och försäkrar att han inte ångrar någonting.
Bilden av sig själv som rebellen som inte alls bryr sig om pengar var inte särskilt sanningsenlig. Faktum är att Björn under sin sista tid i livet ägnade all sin energi åt att få ordning på sin havererade ekonomi. Döttrarna Isabelle och Rebecka betydde mer än någonting annat för honom och han var djupt oroad över att hans död skulle ställa dem utan försörjning och trygghet. Hans ekonomi var extremt dålig vid den här tiden, så det fanns ingen grund för den obekymrade attityden han visade journalisterna.
Döden gav Björn en frist på ett och ett halvt år att ordna upp situationen. Under denna tid hann Björn färdigställa två CD-album, han avvecklade sitt skivbolag, sålde sitt hus i Italien, sålde förlagsrättigheterna till sina sånger (även de framtida!) och han minimerade utgifterna. När han dog var allt planerat i detalj och därigenom lyckades han förvandla konkursboet till en inte obetydlig förmögenhet. Detta var oerhört viktigt för Björn.
Björns Afzelius allra sista skiva blev Elsinore som producerades av keyboardisten Olle Nyberg. Vid den här tiden var Björn så sjuk att han kalkylerade med att han kanske skulle gå bort innan skivan var klar. Därför spelades sång och gitarr in med en mobil studio i Björns villa i september 1998. Alla låtarna spelades in med en trummaskin, för att på så sätt kunna arbeta vidare med låtarna i en riktig musikstudio. Dessa första inspelningar var tänkta som skisser och gjordes i all hast.   (Jag hade lagt bas som stöd i Björns vardagsrum och denna dök oväntat upp under mixningen. Därigenom kom jag otippat att återigen spela med Globetrotters gamla trummis Per Melin, utan att vi träffats, och vi hamnade på Svensktoppen i 47 veckor i sträck med Farväl till släkt och vänner. Men detta fick Björn aldrig uppleva.)
I sången Elsinore beskriver han sig som en prins som tynar bort i ett tornrum på Elsinores slott ”med en smärta som gror som en svulst i hans bröst”. Han beskriver hur han skänkte bort allt han ägt men ”skördade ont av det goda han sått”.
Det är knappast en övertolkning att säga att detta är Björns bittraste sång, att hans generositet och godhet har lönats med kyla, förakt och livslång ofrihet på Elsinores slott.
Liksom Tankar vid 50 producerades Elsinore av Globetrotters keyboardist Olle Nyberg. Han insåg hur sjuk Björn var, men det var ingenting de någonsin diskuterade.
– Han tog sina smärtstillande mediciner och vi snackade bara om musik. Vi sa att ”du kommer att klara dig och sen åker vi på turné med de här nya låtarna.” ”Visst!” Inspelningarna som gjorts i Björns hem kompletterades under de följande månaderna i sex olika musikstudior runt om i Sverige där över tjugo olika musiker drar sitt strå till stacken.
Vi var ett dussin vänner till Björn som i många år firat nyår hemma hos Björn. Mikael Wiehe övertygade Björn om att hålla fast vid traditionen, trots sjukdomen och tog på sig att själv laga maten. Större delen av kvällen låg Björn på sitt rum men kom ner en stund. Han ringde då till sina vänner i Castelvecchio och försäkrade dem om att allt var bra med honom och att han firade nyår med sina vänner.
Några dagar senare påbörjade Olle Nyberg slutproduktionen av Elsinore i Studio Bohus i Kungälv. Björn försökte delta i arbetet och kom ut en dag men krafterna var slut och därefter stannade han i hemmet. Istället fick Olle komma till Björn och sitta på sängkanten och spela upp de färdigmixade låtarna. Björn godkände eller kom med förslag till förändringar. Olle minns den allra sista gången: – När vi lyssnat klart på musiken spände Affe blicken i mig och sa: ”Olle, är det någonting du vill säga?”
”Om jag varit lite modigare skulle jag ha tackat honom för alla de här åren. ’Fan, vad roligt vi haft, Affe!’ Men jag gjorde inte det. Jag sa bara: ’Nej’.
’Nä’, sa Björn. ’Jag tänkte väl det’. Och så gick jag. Det där sitter fast i mitt minne och det har jag mått dåligt över sedan dess.”
Klockan sju på morgonen den 16 februari 1999 vaknade jag på Hotel Diplomat i Stockholm av att min mobil ringde. Det var Björns mycket nära vän Francesco Ippolito som ringde. Han hade en lång lista med personer som han skulle lämna det tunga beskedet till.
Samma morgon träffades Olle Nyberg och teknikern Roger Krieg i studion i Kungälv för att mixa sången På egna vingar, ett avsked till dottern Rebecca där Björn försöker uttrycka det en pappa vill säga till sin nästan vuxna dotter. Björn sjunger sången helt fritt från manér, med raspig och ansträngd röst och med en sällsam känsla. Aldrig någonsin har hans sång berört mig så starkt som här. Och inte bara mig.
– Vi fyllde studion med blommor och satt och storbölade medan vi mixade På egna vingar, där Björn sjunger med sin skrovliga röst. Vi grät allihop, till och med teknikern som inte träffat Björn satt och grät, berättar Olle Nyberg.
Det var omöjligt att förstå att Björn faktiskt var borta. Det hjälpte inte med dödsrunorna, minnesartiklar, samtalen med de närmast sörjande.  Fredagen den 26 februari 1999 var tiden inne för det sista avskedet och sorgens gravitation förde på något märkligt sätt samtliga medlemmar i Globetrotters hela vägen till mitt kök, där de spontant dök upp en under förmiddagen. Vi stärkte oss med Irish coffee tills en limousine körde oss till Älvsborgs kyrka där Björns släktingar och närstående väntade. Det var värdigt, vackert och oändligt sorgligt.
Jag minns inte ett ord av vad pastor Ingemar Simonsson hade att säga om Björn. Jag minns bara Mikael Wiehes sång till Björn, Du är den jag kunde va, ackompanjerad av Bernt Anderssons dragspel.

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig vart jag far
Du är med mig alla dar
Du är den jag kunde va

Jag är säker på att Mikaels sång exakt fångade vad många av oss kände i den här stunden. Björn var som vi, bara lite mer. Han var den vi kunde va’.

LITEN BLUES VID GRAVENS RAND
Höstens färger har smugit sig in i Västra Kyrkogårdens trädkronor när jag återigen besöker Björns grav en lördagseftermiddag i september. Ett trollspö i form av en glittrande stjärna är nedstucken i gruset invid en färsk bukett med rosa rosor och friska eterneller dekorerade med ormbunksblad. Någon har satt in ett nytt ljus i gravlyktan och jag ser på det osmälta stearinet att ljuset har tänts alldeles nyss. Kanske funderade den okände besökaren över betydelsen av att gravlyktan är försedd med ett kors. Hade rebellen blivit religiös på gamla dar?
Sanningen är att jag själv köpte lyktan för något år sedan. Efter stor tvekan lät jag korset sitta kvar. Lyktan blev snyggare så. Jag tror inte Björn skulle misstyckt, för han var den mest religiösa ateist jag någonsin träffat; den mest socialistiske av småländska företagare; lika trolös som vänfast; en hemkär globetrotter, en bondläpp och kosmopolit. Sådan var han: mångfasetterad, motsägelsefull, outgrundlig, fjärran från den stereotype folkskollärare i brillor som sjunger kampsånger om Nicaragua som tecknats i media tusentals gånger.
Sommaren har jag ägnat åt att lyssna på Björns skivor, läsa artiklar, jag har rotat i mina egna gamla papper och jag har rannsakat mitt minne. Framför allt har jag pratat med dem som kände Björn, som levt med honom, som spelat med honom. Alla är alltjämt lika fascinerade av honom och diskuterar honom gärna i timmar, men i slutänden förblir han en gåta för oss alla.
Nu står jag åter vid gravens rand, jag har kommit hit för att få ett tecken från andra sidan graven, ett godkännande av mitt rotande i det förflutna, ett okej till att publicera den här texten. Men jag får inget tecken. En tanke slår mig där jag står och mediterar i eftermiddagens sista solstrålar: De enda som påstått för mig att de kände Björn riktigt väl är främlingar som älskade honom som artist, människor som följt hans karriär under många år, som lyssnat på hans texter, gått på hans konserter. De upplever att de stod honom så nära, så nära som ingen av oss närstående någonsin upplevde att vi gjorde. Jag tänker att deras upplevelse av att känna Björn förmodligen är alldeles riktig och att detta också är förklaringen Björn Afzelius makalösa framgångar som artist.

Han gav oss alla en del av sitt hjärta.