Biografi – Ingenting förändras av sig själv

Hoola Bandoola Band –  Ingenting förändras av sig själv

För den stora delen av musikpubliken var många av de nya alternativbanden svårsmälta slagordsgrupper som sjöng falskt och rimmade ”Erlander och Geijer” med ”Nixons lakejer”. Hoola var något helt annat.
Hösten 1970 möts Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Peter Clemmedson i en replokal i Malmö.
Wiehe var där som tillfälligt inkallad repetitionsledare för Spridda Skurar, ett band som förutom Afzelius och Clemmedson också bestod av bl a Jaqcues Werup och Rolf Sersam.
Spridda Skurar hade kört fast och var på väg att lägga av när Wiehe kallades in som utomstående idéspruta.
Men det kom inga bra idéer. I en paus började däremot Afzelius och Clemmedson sjunga några Crosby, Stills & Nash-låtar. Wiehe imponerade på de andra genom att pricka överstämman och snabbt uppstod helt andra planer.
Trion kompletterades av Povel Randén på klaviatur och trombon, Arne Franck på bas, Per-Ove «Muffe» Kellgren på trummor och Håkan Skytte på slagverk. De tog namnet Hoola Bandoola Band efter Kalle Anka på julafton (”hoola-bandoola” var myrornas stridsrop när de plundrade Kalles picknick-korg). Bandets låtar skrevs av Mikael Wiehe, som stod för text och musik till allt material på de första tre albumen (utom ”Dansmelodi”, som hade skrivits av hans bror Thomas Wiehe). Det var först på Hoolas sista album ”Fri information” 1975 som Björn Afzelius debuterade som låtskrivare i Hoola. Wiehe började skriva på allvar 1968-69, i en tid då den första svenska popvågen med band som Hep Stars, Tages, Ola & The Janglers och Shanes var på väg att ebba ut. Pugh Rogefeldts debutalbum ”Ja dä ä dä” hade gjort det rumsrent med pop på svenska. Skivbolagen MNW och Silence blev kanaler för en snabbt växande under-groundscen som dominerades av allmänt vänsterinriktade band med politiska texter. Hoola kände sig som en del av denna nya musikvåg, men riktigt självklart var det inte. Efter debutspelningen i P3:s ”Midnight Hour” i februari 1971 ville både Stikkan Andersson och MNW spela in gruppen. Stikkan hörde av sig redan dagen efter Hoolas radioframträdande och på våren 1971 såg det ut som om Hoolas debut-LP skulle ges ut av den man som några år senare skulle bli musikrörelsens symbol för kommersiell och utslätad schlagerpop.
– Det här kan man bara spekulera över, men hade inte MNW hört av sig… då hade det blivit Stikkan. Helt klart. För det viktigaste av allt var att göra en LP. Jag var 25 år och hade väntat länge på att få ut min musik, säger Wiehe. Valet föll slutligen på MNW, främst beroende på att det unga alternativbolagets övriga produktioner i Hoolas öron lät mer spännande än de patenterade schlagerhits Stikkan vid den tiden gav ut på Polar. Och hösten 1971 debuterade Hoola Bandoola Band med LP:n ”Garanterat individuell”. Hoola var inte först med att spela lättillgänglig pop på ett ”alternativt” skivbolag.
Med LP:n ”Hon kom över mon” hade Contact sommaren 1970 tagit ny svensk pop förbi studentrummen där Gudibrallan, Träd, Gräs & Stenar, Gunder Hägg och NJA-gruppen var kungar. Men Hoola skulle nå mycket längre. ”Dom kan ju spela”, var en förvånad och vanlig reaktion bland dem som hörde Hoola första gången. De nya alternativbanden hade haft svårt att nå ut i större upplagor och uppfattades av de flesta som svårsmälta slagordsgrupper som sjöng falskt och rimmade ”Palme och Geijer” med ”Nixons lakejer”. Wiehes texter var lite för snåriga och dubbelbottnade för att platsa på plakaten. Influerad av Dylan, 68-andan och sociologistudierna i Lund hade han börjat skriva låtar om babblande revolutionärer (”Burrhuv’et”), han ifrågasatte pacifismen (”Fred”) och berättade fogdehistorier från medeltiden (”Vävare Lasse”). Och han var fascinerad av dårar. ”Måndåren” var visserligen en inlindad kärlekstext, men både ”Hemmet” och ”Filosofen från Cuenca” hade mer eller mindre förryckta centralfigurer.
– Dåren som den utanförstående, den misshandlade, den undertryckte, kanske ibland också den som ser klarare eller klokare…en bra figur att använda sig av och känna igen sig i, ler Wiehe.
– När jag tog studenten 1966 ville jag bli författare, så jag hade skrivit rätt mycket på svenska redan innan. Jag hade läst tre betyg i litteratur också. Men många av influenserna kom utifrån, inte minst från Bob Dylan som jag fortfarande tycker är en av de absolut största textskrivarna någonsin.
– ”Visions Of Johanna”…det finns en liveinspelning från 1966 på ”Biograph”-boxen där han spelar hela den här låten, bara Dylan på akustisk gitarr, jag hörde den igen nyligen… och jag låg sömnlös i 14 dagar. Texten är så fruktansvärt bra. Så visst lärde man sig.
– Jag hade börjat skriva på engelska, precis som så många andra. I 17-18-årsåldern finns det många som skriver låtar, men de flesta sållas bort efterhand. Det beror nog på att man förr eller senare måste fråga sig om man tar sig själv på allvar eller inte. Ska man fortsätta låtsas att man är någon annan eller vara sig själv?
– Jag ville inte bara göra någon annans grej, jag vill göra något eget… hur skriver man en svensk ”Visions Of Johanna”? Det var så jag tänkte vid den här tiden.
Men ”Garanterat individuell” var inte bara en samling udda texter. Det var också en LP med stämsång och refränger som fastnade. Det var politisk pop som lät mer pop än politik. Mer McCartney än Fugs.
Från början visste ingen riktigt vilket fack de skulle stoppa Hoola i. Det fanns inga glasklara socialistiska budskap på debuten, men det lät knappast som något för Svensktoppen heller.
Att bandets medlemmar inte själva var riktigt säkra på vägvalet framgår av att en LP med engelska låtar spelades in under samma vecka som ”Garanterat individuell” sommaren 1971. Låtarna hade Wiehe skrivit några år tidigare, innan han helt övergick till att skriva på svenska. Nu ingick de i en vag plan om satsning utomlands.
– ”Heather” var mitt första försök till internationellt genombrott. Det fanns ett engelskt band, The Temperance Seven, som spelade 20-talsjazz och var ganska stora i början av 60-talet. Jag beundrade dem mycket när jag spelade jazz.
De spelade på Swing-Inn i Malmö 1970 och i pausen gick jag in till dom och sa att ”ursäkta, men jag har skrivit en låt som jag tror skulle passa er”. De var inte alls intresserade. ”Du, vi har paus…stick!”. ”Jo, men kan jag inte låna gitarren och spela upp den?”. ”Ser du inte att vi har paus, försvinn!”. Men jag stod på mig och fick spela låten. Och de tände direkt. Nästa dag kom de hem till mig och fick låten på band. De åkte hem till England och gav ut låten som singel. Jag var otroligt stolt. Och den kom ut, men sålde väl 129 ex eller något sånt.
– Jag hade ganska lätt för att göra den där typen av McCartney-låtar då…”Honey Pie” och ”When I´m Sixty-Four”, lite jazzinfluerat, precis den musik jag hade spelat länge. – ”Sun And Summerlight”…fin countrylåt, tycker jag. Och ”Country Pleasures” var verkligen en låt i tidens anda, det var mycket snack om att vi skulle flytta ut på landet och bo i en nerlagd skola. – Sedan har vi den där sviten med sitt lite Wagner-inspirerade mittparti…jag hade läst Schönbergs harmonilära och under jazzperioden var det alltid viktigt att man visade att man kunde spela. Det blev man till slut jävligt trött på. All denna duktighet. Ju äldre man blir, desto enklare låtar. – Men här hör man alla influenserna: Simon & Garfunkel, The Band, Beatles, lite Dylan. Över huvud taget är influenserna mycket tydligare i de engelska låtarna. De är också gjorda några år tidigare. Men sedan Hoola med debut-LP:n hade blivit hyllade som förnyare av svensk pop blev det omöjligt att släppa de engelska låtarna, som därför lades i malpåse under de kommande 25 åren.
Garanterat individuell” möttes av genomgående positiva recensioner.
Mottagandet var oväntat, åtminstone för Wiehe som fruktade att de skulle bli sågade sönder och samman.
– När jag lyssnade igenom provpressningen  hörde jag bara falsksång och felspelningar. Jag tyckte att det lät för jävligt. Svetten rann ner för ryggen. Jag var övertygad om att plattan skulle bli en råflopp. Reaktionen blev istället den motsatta. Plötsligt var Hoola ett popband i översta divisionen. De fick allt fler spelningar, framträdde ofta i TV och radio och började tona fram som musikrörelsens flaggskepp. Det enda vänsterbandet som fick guldskivor. Eller kunde ha fått, om man inte hade vägrat att ta emot dem.
Den 13 december 1972 gick Hoolas andra LP, ”Vem kan man lita på?” in på Kvällstoppens 19:e plats tillsammans med Bo Hanssons ”Ur trollkarlens hatt” (på plats 17). För första gången hade två skivor från ”alternativa” bolag hamnat på försäljningslistan. Hoola låg på delad 19:e plats med en Blood Sweat & Tears-LP. På 18:e plats låg ”Wig Wam Bam” med Sweet. Gilbert O´Sullivan toppade med ”Back To Front”.
Den svenska musiksmaken bestod på hösten 1972 av något som närmast liknade ett korsdrag av lättviktiga stilar och trender. Före Hoola låg bl a Stefan Rüden (”Sofia dansar go-go”), Burken (”Hey baberiba”), Ekseption (”IV”), Cool Candys (”Go´bitar III”), Lynsey de Paul (”Sugar Me”), Uriah Heep (”The Magician´s Birthday”) och Flamingokvintetten (”III”). Låtar om babylonska maktstrukturer, franska revolutionen och egyptiska pyramidbyggen lyste normalt med sin frånvaro på listan.
Men tiden var mogen för en förändring. Hoola klättrade allt snabbare uppför listan och bandets genombrott gav hela den politiska musikrörelsen medvind.
Under vintern 1972-73 spelades låtar som ”Keops pyramid”, ”Vem kan man lita på” och ”Herkules” flitigt i P3 och med skivans bifogade text- och ackordhäfte framför sig tog många tonåringar sina första stapplande steg som gitarrister. Joakim Thåström var en av dem. Framgångarna med ”Vem kan man lita på?” ledde till ett nästan oavbrutet turnerande. Samtidigt fick musikrörelsen en allt starkare vänsterprägel. Även Hoolas socialistiska budskap blev allt tydligare. Bandet spelade under 1972-73 på fängelser och solidaritetsgalor, medlemmarna deltog i demonstrationer mot kulturpolitiken i Malmö och syntes i allt fler manifestationer för vänstern.
Hoola befann sig snart i en besynnerlig position, klämda mellan den allt radikalare musikrörelsens krav på tydligare socialistiskt budskap och den stora skivköparpublik som uppskattade bandet för att de inte skrev plakattexter. Resultatet blev något som liknade en kompromiss. Titelspåret på tredje LP:n ”På väg” var en öppet agitatorisk allsång och på omslagets framsida slogs det fast att kärlek var detsamma som ”kampen i staden” och ”viljan till långa dammiga landsvägar”. Men det var den vemodiga och poetiskt dubbeltydiga balladen ”Jakten på Dalai Lama” som blev skivans centrala spår.
På väg” gick rakt in på försäljningslistans femte plats och nådde snart förstaplatsen. Hoola var nu tveklöst det populäraste rockbandet i Sverige. Men den allt större uppmärksamheten och det nästan konstanta turnerandet började också slita på medlemmarna. I början av 1974 bestämde sig bandet för att ta ett sabbatsår när vårens och sommarens turnerande var avklarat. För Björn Afzelius blev avbrottet en möjlighet att testa materialet på solodebuten ”Vem är det som är rädd?”, som hade kommit i maj. På hösten 1974 åkte han ut på turné med bl a Thomas Wiehes Första Förband.
– Tidigare hade jag varit helt nöjd med att spela gitarr eller tamburin och sjunga i Hoola, säger Afzelius. Hur man kunde skriva en låt begrep jag bara inte. Men sedan såg jag att det fanns en metodik i Mikaels sätt att arbeta med sina låtar och någon gång 1973 bestämde jag mig för att försöka skriva själv. Det blev ”Bläckfisken”. Afzelius presenterade sitt debutverk med viss nervositet, men Wiehe var imponerad. ”Den här låten är ju helt färdig”, sa han spontant. Det gav blodad tand. Afzelius började nu formligen spotta ur sig låtar, fick ihop en demokassett som resulterade i solodebuten och plötsligt stod Hoola med två låtskrivare istället för en.
Efter ett halvårs vila kom Hoola tillbaka våren 1975 och offentliggjorde ett samar-bete med Tidningsteatern, som bestod av bröderna Thomas och Mikael Segerström. Resultatet blev ”Sture Starring Story”, en satirisk musikteater om en tonårsidols upp-gång och fall. Hoola och Tidningsteatern tog pjäsen på turné över Sverige. Den röda tråden i handlingen var att en skånsk pop-sångare blev upptäckt av stjärn-producenten ”Spånet” Andersson, som krävde att att han skulle sjunga på rikssvenska. Annars skulle det inte bli något skivkontrakt.
Pjäsen fick positiv kritik och när Hoola sommaren 1975 började inspelningarna av fjärde LP:n ”Fri information” märktes snart tydliga spår av ”Sture Starring Story”. Försöken att släta över de skånska diftongerna med en form av uppländsk dialekt var nu borta. För både Wiehe och Afzelius kom beslutet att sjunga på sin egen dialekt som en befrielse. Peps hade banat vägen med sin ”Blodsband”-LP året innan. Nu var det Hoolas tur att lyfta fram skånskan. – Som jag säger…”bringing it all back home”. Det var en process. Steget att sjunga på svenska var så oerhört stort. Att sjunga på skånska, det var helt otänkbart. Stockholm dominerade oss som inte bodde där, minns Wiehe.
– Det handlar ju om rätten till sitt eget språk. Det är ett klassiskt förtryckarinstrument att förbjuda samiska barn att prata samiska, att förbjuda finska barn att prata finska, att förbjuda danskarna i Skåne, Halland och Blekinge att prata danska.
– Att gå på språket, det är att sabotera folks självkänsla. När jag var 15-16 så var dialekter bara komiskt, det var något man skrattade åt. Den ende skåningen av betydelse i nöjesvärlden var Edvard Persson. Och man fick inte prata skånska i radion när jag var liten. Det där bräkandet kunde ju ingen fatta.
– Och det slår mot ens självkänsla, att man är en löjlig figur som inte pratar någon sorts…jag vet inte var det är man pratar rikssvenska…Nyköping eller Norrtälje eller var det är…
– Så det handlar om att erövra sitt språk. Om jag vill säga att jag älskar någon så behöver jag ju inte prata vare sig rikssvenska eller engelska, utan det kan jag säga på mitt eget språk…och jag är inte löjlig när jag gör det. Men det tog tid att nå dit. Björn Afzelius bidrog med fyra av de nio låtarna på ”Fri Information”. Jämfört med de första två Hoola-albumen var skillnaden tydlig. Sånger som ”LTO-tango”, ”Birmingham” och ”Kvinnoförakt” kunde knappast anklagas för luddighet i budskapet.
– Runt 1973 betraktades vi av många som ett språkrör för musikrörelsen, säger Afzelius. Det fanns ett starkt tryck från publiken att vi skulle ta upp vissa ämnen och att vi skulle visa var vi stod. Det påverkade oss förstås.
Våren 1976 turnerade bandet återigen med Tidningsteatern. Men den här gången fungerade inte receptet. Pjäsen ”Kaninerna på Navarone” blev Hoolas första riktiga kritikerflopp och sågades av en i stort sett enig press som vänsterbuskis för redan frälsta. Vid det laget hade dock gruppen redan tagit beslutet att lägga av och i slutet av april 1976 upplöstes Hoola Bandoola Band, drygt fem år efter det första framträdandet i P3:s ”Midnight Hour”. ”Vi har gjort vårt – nu får andra ta över”, upprepade bandmedlemmarna i otaliga tidningsintervjuer. Den 1 maj meddelades nyheten i TV:s Rapport.
Några månader senare återförenades gruppen för en avskedsspelning i Pildammsparken i Malmö. Men därefter försvann ett av de största svenska 70-talsbanden från scenen. Kvar var fyra inflytelserika album och effekterna av några stormiga år som hade förändrat den svenska musikbranschen i grunden.
Hoolas låtskrivare fortsatte däremot var för sig. På hösten 1976 fick Björn Afzelius sitt genombrott som soloartist med sin andra LP, den rockinriktade ”För kung och fosterland”. Mikael Wiehe bildade 1977 den mer folkinspirerade Kabaréorkestern som LP-debuterade året därpå ”Sjömansvisor”, där bl a sången om ”Titanic” ingick.
Wiehes och Afzelius vägar har korsats vid flera tillfällen under åren. 1986 gjorde de ett storsäljande gemensamt album som bl.a. resulterade i en överraskande Svensktoppsetta genom Wiehes ”Mitt hjärtas fågel”. Och genom otaliga stödspelningar har de kunnat ge betydande bidrag till Amnesty och olika projekt i Nicaragua, Sydafrika, Chile och Palestina. Många ärrade grupper från 70-talet återförenades under 80- och 90-talen. Men från Hoola hördes inte ett knäpp. Inte förrän den 6 februari 1996, då  originalupp-sättningen meddelade sitt beslut att återuppstå för en sommarturné. På presskonferensen pepprades bandet med frågor om de hade något att komma med efter 20 år, OM SITUATIONEN I SVERIGE OCH VÄRLDEN och –
FRAMFÖRALLT – om deras texter hade någon relevans idag. Mikael Wiehes svar kom blixtsnabbt: – Jadå. Världen har blivit värre.
Men vi har blivit bättre.

Sven Lindström