Tittel:  Hundra mil från Marianne
Plate:   Bakom kulisserna (1979)
Tekst:   Björn Afzelius
Musik:   Björn Afzelius
<-------------------------------------
G - C - Am - F - Dsus - D
     G                         C
Som snöflingor i stormen far mänskorna förbi.
     Am                         F              D
Dom virvlar liksom höstlöven inför sin sista strid.
     G                           C
Det regnar över storstaden, han fryser där han går.
    Am             F               D
En främling ibland främlingar, en vandring utan mål.
Neonskyltar speglar sej i bilar och betong,
och skyltdockorna ler som om dom nynnar på en sång:
"Kom närmare, kom närmare, här säljer vi kurage.
                                                         D7
För en ringa slant kan du känna dej som kung fast du är page."
         G Em       C     D    G    Em C D
Och jag ser att du gråter, Marianne.
         G Em       C     D    G    C Dsus D
Ja, jag ser att du gråter, Marianne.
Och nöjestemplen erbjuder 
sin lugnande musik,
och gemenskapen man känner 
med en enarmad bandit.
Och frälsarn bakom bardisken, 
han ler och fyller på
och låtsas som det regnar 
när nån brister ut i gråt.
                                G  C G
Och jag ser att du gråter, Marianne.
     Em                        D       G
Marianne, hundra mil från din älskade famn
      C       G     D
i en treårig ensamhet.
     Em                      D         G
Marianne, det kan slita det starkaste band,
         C              G       Dsus   D
men vad bryr sej väl makten om det.
Han irrar runt i natten,
så langt ifrån sin vän,
längs gränder där man erbjuder 
Den Stora Kärleken:
För hundra kronor får man se 
hur människan avlar barn,
och för tio till så får man ta 
den tidning man vill ha.
Hans feberblanka ögon 
ser hur bingohajarna
får äta gamla kämpar 
inpå bara knotorna.
Och äldringarnas ögon 
speglar samma ensamhet
som den som är han skugga 
i hans tysta lägenhet.

Och jag ser att du gråter, Marianne.
Marianne, han fick fara dit arbete fanns
sen dom plundrat er del av vårt land.
Ändå känner han det som om felet var hans
att ni glider ifrån varann.
Han stannar till vid båtarna, 
han skälver som i kramp.
För en kort sekund så lockar 
vattnets oljemjuka famn.
Så knyter han sin bleka hand, 
och vreden väller fram.
Han viskar: Vi ska visa dom, 
vi lever ju, Marianne.

Och jag ser att du gråter, Marianne.
Ja, jag ser att du gråter, Marianne.