Tittel:  Dialog i Mariagränd 
Plate:   Vem är det som är rädd? (1974)
Tekst:   Björn Afzelius
Musik:	 Björn Afzelius
<--------------------------------------------
    Em                       D                Em         D         Em
Där satt hon i månskenet, blek och ensam i gränden, bland lera och sten.
  Em                      D                       Em   D          Em
I slitna kläder och med håret på ända och med nakna blåfrusna ben.
     C             G              D          G
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret mot muren mittemot,
    C                  G                  D                Em
hon viskade stilla med trasiga läppar: Oh Gud, vad har jag gjort?
Välkommen hit, min unge man.
Ni har väl inte gått fel? 
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan,
men ni har kanske druckit en del. 
Jag ser på ert ansikte och era kläder 
att ni inte alls hör hit. 
Era kläder är nya, era skor är så fina 
och er hy är så vacker och vit.
Varför sitter du här på marken och fryser? 
sa jag och vinglade till. 
Jag ser ju att du darrar och skälver och ryser. 
Är det verkligen detta du vill?
Jag känner ett ställe dit vi kan gå, 
jag är lika ensam som du.
Fast jag har pengar och du bara rynkor (ingenting)
så är vi tillsammans just nu.
Där tar du fel, min unge vän. 
Jag är inte ensam, bara kall. 
Det finns många som har lika lite som jag, 
och en del har ingenting alls. 
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta, 
och jag skälver mest av gråt. 
Men sorgen jag känner och värken i kroppen 
kan inga pengar kanske göra nåt åt.
Så jag satte mej ner på marken bredvid, 
och hon var vacker och vän som ett troll. 
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget
ta av och försvinna på håll. 
Jag somnade under den stjärnklara himlen, 
och när jag vaknade hade hon gått.
Men i handen höll jag en liten bit papper 
med kvinnans adress som jag fått.
Nu är jag tillbaka där jag hör hemma 
i mitt åtta kubikmeters rum. 
Nu är det bara väggen som möter min stämma, 
men betongen är döv och stum. 
Idag tog den frihet jag stal mig slut 
efter tio dar i snön.
Fyra par hundar och nio pistoler 
kom när jag sprang över sjön.
Så nu sitter jag här, utan sol eller stjärnor, 
och klockan kan va vad som helst. 
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och Jesus, 
på Lenin och på Marx' manifest. 
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens 
liv bara rinna ut, 
när den samtidigt skyddar förbrytarna som 
snart ser till att vår luft tar slut.
Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad 
Därför sitter jag här,
medan dom som har lurat sitt folk på miljoner, 
lever i Basel och Bern. 
Men jag tänker rymma sen länge jag lever, 
man kan inte bo som en hund.
Och det kommer en dag då rättvisan segrar, 
så sant som att jorden är rund.
Förr när man inte var stämplad som farlig 
fick man ibland komma ut. 
på gården och tala med dom andra, 
och enas kring nya beslut. 
Men har man svikit förtroenden så många gånger 
som jag har hunnit med, 
då är det säkrast för landet, för Gud och för kungen
att man hålles i avskildhet.
Jag funderar ibland över dom som har medel 
att betala min mat och min säng,
när så många av dom som släpps ut härifrån 
så snart är tillbaka igen. 
Hur har dom mage att kalla det vård 
när man tvingas att leva ett konstgjort liv. 
Och vad dom egentligen menar med återanpassning 
när man förnedras här hela ens liv.
När man sitter som jag då har man all tid 
i världen att tänka på, 
att trots att man lever sitt liv i en bunker 
så finns det alltid en chans att gå. 
Och det räddar förståndet att man lever med känslan 
av att snart kunna slå sig fri.
Men hur kommer det att gå när någon bestämmer 
att nästa gång tar dom ens liv?
Jag talar ofta om revolutionen 
i mina brev till dej. 
Och jag jobbar så gott jag kan för att få 
dom andra att ena sig. 
För vi är ju ändå av samma slag, 
både arbetare och tjuv.
Vi är alla förtryckta av dom som har pengar, 
men hämnden blir dubbelt ljuv.
Men nu lämnar jag dej, du min fattiga kvinna 
som är min enda tro. 
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar, 
så känner nån till mina ord. 
Det är svårt att nå dej när jag är ute. 
Ja det är svårt att hinna fram. 
Och om du inte längre vill ha mina plågor 
så ge mitt brev till nån ann'. 
    C              G                 D                     Em
om du inte längre vill ha mina plågor så ge mitt brev till nån ann'.