Tittel:  De tre musketörerna från Fagersjö
Plate:   Vem är det som är rädd? (1974)
Tekst:   Björn Afzelius
Musik:   Björn Afzelius
<----------------------------------------------------
Am Am7 Am6 Am
    Am                               Am7
Jag är en mycket ensam man som förlorat allt man förlora kan
         Am6                       Am
och nu sitter jag på marken och förblöder.
         Am                 Am7                   Am6                Am
Jag har mist min kvinna och min själ, och min framtid slog jag själv ihjäl
      Am6                                    Am
och igår försvann dom som en gång var mina bröder.
          Am               Am
Jag har ljugit mot bättre vetande. Jag har tummat på min tro.
          Am                   Am           Am                      Am
Nu är jag dömd till ett evigt letande efter nån som kan tro på mitt ord.
      G               G        Am Am7 Am6 Am
Så för mej blir det aldrig nån ro.
Jag tänker på att åren gått fort, 
sen jag och mina vänner slog oss ihop
för att gemensamt sto emot det yttre trycket.
Och vi var en för alla och alla för en, 
och vi växte ihop om gemenskapen
och vår solidaritet stod också pall för alla rycken.
Så våra kvinnor fick stöpas i samma form.
Tills dom inte kunde avvika.
Tills dom samstämmigt erkände gruppens form 
om at lyckan är att va lika.
Tills bakom våra murar ingen kunde kika.
Vi fjärma oss snart ifrån verkligheten, 
ja, vi uppgick helt i förträffligheten
tills vi kunde tala bara med varandra.
Men utan intryck utifrån, 
och med en växande känsla av at folk är spån
har man ingen chans att hjälpa några andra.
Men i det längsta gödde vi myten 
om at vi aldrig kunde skiljas.
Och om att samhörigheten tryter 
så är det utslag av dålig vilja.
Men i sin missnöjdhet gör man gärna andra illa.
Så när de förste av oss ville slå sej fri, 
söka skapa sej ett meningsfullt liv
blev vi andra, i känslan av osäkerhet, desperata.
Så vi enades snabbt mot vår utbrytare 
och förklarade att hon inte var i stånd att se
att talet om andra världen tar slut på gatan.
Men när vi ändå förlorade greppet 
och plötsligt stod där sårade
gled vår hycklarmoral bort från skeppet 
och dolkstötarna blev allt hårdare.
Och inget nederlag har nånsin varit svårare.
Våra konstgjorda band klipptes av på en natt, 
och vi skrek högt av ångest för natten var svart.
vi hade aldrig trodd att det fans nånting där ute.
Nu bleknade talet om samhörighet 
till att bli en förväxling med lojalitet
när vår själsliga inavel släpades ut i ljuset.
Våra invanda rutiner 
såg ut precis som dom som en gång fört oss i hop
och våra inåtvända strider 
var alla en del av en hårklyvnadskvot
tills vi själva till slut blev vårt eget största hot.