1

3

Hoola Bandoola Band -
Ingenting förändras av sig själv
För den stora delen av musikpubliken var många av de nya alternativbanden svårsmälta slagordsgrupper som sjöng falskt och rimmade ”Erlander och Geijer” med ”Nixons lakejer”. Hoola var något helt annat.
Hösten 1970 möts Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Peter Clemmedson i en replokal i Malmö.
Wiehe var där som tillfälligt inkallad repetitionsledare för Spridda Skurar, ett band som förutom Afzelius och Clemmedson också bestod av bl a Jaqcues Werup och Rolf Sersam.
Spridda Skurar hade kört fast och var på väg att lägga av när Wiehe kallades in som utomstående idéspruta.
Men det kom inga bra idéer. I en paus började däremot Afzelius och Clemmedson sjunga några Crosby, Stills & Nash-låtar. Wiehe imponerade på de andra genom att pricka överstämman och snabbt uppstod helt andra planer.
Trion kompletterades av Povel Randén på klaviatur och trombon, Arne Franck på bas, Per-Ove "Muffe" Kellgren på trummor och Håkan Skytte på slagverk. De tog namnet Hoola Bandoola Band efter Kalle Anka på julafton
 

2





(”hoola-bandoola” var myrornas stridsrop när de plundrade Kalles picknick-korg). Bandets låtar skrevs av Mikael Wiehe, som stod för text och musik till allt material på de första tre albumen (utom ”Dansmelodi”, som hade skrivits av hans bror Thomas Wiehe). Det var först på

4

Hoolas sista album ”Fri information” 1975 som Björn Afzelius debuterade som låtskrivare i Hoola. Wiehe började skriva på allvar 1968-69, i en tid då den första svenska popvågen med band som Hep Stars, Tages, Ola & The Janglers och Shanes var på väg att ebba ut. Pugh Rogefeldts debutalbum ”Ja dä ä dä” hade gjort det rumsrent med pop på svenska. Skivbolagen MNW och Silence blev kanaler för en snabbt växande under-groundscen som dominerades