En folkkär röst har tystnat
3

Från rebell till folkkär.
Så utvecklades den mer än 20 år långa solokarriären för Björn Afzelius, som natten till tisdagen avled efter att en längre tid ha varit sjuk i cancer.

av Alf Kyhlén
Nordvästra Skånes Tidningar 1999-02-17

Björn Afzelius somnade in på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där sambon Anette, 33 och döttrarna Isabelle, 18 och Rebecca, 20 vakade.
Samlingsskivan "Den röda tråden" som kom strax före jul blev inte Afzelius sista. Den 52-årige sångaren arbetade in i det sista med en ny skiva som var tänkt att släppas under våren. Låtarna var skrivna och inspelningarna i stort sett slutförda. Björn Afzelius önskan, medveten om sitt hälsotillstånd, var att skivan skulle släppas.
Björn Afzelius fick sitt genombrott i början av 70-talet i musikrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band, där han bland andra jobbade med Mikael Wiehe, enligt Afzelius den störste kompositören och textförfattaren någonsin inom svensk populärmusik.

 "Ur Björn Afzelius klipparkiv"

Uppträdde som duo
Samarbetet med Wiehe återopptogs flera gånger även efter Hoola Bandoola Bands splittring. Förutom Hoolas återföreningsturné här om året uppträdde paret som duo på flera turnéer och vid stödspelningar för olika behjärtansvärda och politiska ändamål.

Musikaliskt höll Björn Afzelius fast vid den klassiska rock- och poptradition han började i. Om någon förändring skedde rörde den snarare texterna.
- Det går mer mot relationstexter ju äldre jag blir och mindre mot de rena politiska texterna. Men försvaret för de svaga och de grundläggande principerna om solidaritet och rättvisa finns hela tiden där också, sade Björn Afzelius i en intervju för nyhetsbyrån FLT i slutet av förra året..
Han ansåg ändå att musiken var nyckeln till att folk lyssnade på honom.
Det är tonerna som bär fram orden och inte tvärtom. Det är först när folk lärt sig en låt som de börjar lyssna på innehållet.

Med Afzelius fanns det inga mellanlägen
Antingen älskade man Björn Afzelius eller så hatade man honom. Det fanns inget mellanläge. Vad man än tyckte om honom och hans sätt att framföra sina sånger på nasal småländskskånska, så var han en artist. Och de som hade lyckan att uppleva honom 1996 på hemmaplan i Malmö tillsammans med Bob Dylan och där se honom och de andra i Hoola Bandoola Band framföra en räcka paradnummer glömmer det aldrig.

Under flera år på 60-talet så bestod Malmös musikliv av Hoola Bandoola Band, där de två ledande och drivande var just Björn och kompisen Mikael Wiehe. Dom två tillsammans var helt oslagbara och det som vi likasinnande malmöproggare tyckte blev snart bekräftat.
Här stod dessa två blodröda uppbackade av ett antal kompisar och sjöng sådant som vi andra tänkte. Ballader och politik blandades med rock'n'roll. Här fanns innerlighet, ärlighet i balladform. Rocken som grep tag i oss, understykande kraften och behovet av kamp i det politiskt färgade budskapet.
För det fanns hela tiden, detta budskap. Inget tamt och menlöst. Och vi sjöng alla med i "tusen bitar" medan vi kände för tredje världen och för utrotandet av orättvisor och själviskhet. Inte för inte var Bob Dylan en hans främsta idoler. Han som också fungerade som popstjärna samtidigt som han var en samhällskritiker och debattör.
Björn behövde inte någon stor publik. Även om han fick det. Personligen har jag i minnet ett par gårdsfester på gamla Väster i Malmö, där han och Mikael drog genom allt ifrån Svensktoppens mest banala låtar till halvt glömda kampsånger och folksånger.
Det var där som jag för första gången hörde Björn sjunga på spanska, sånger som han sedan skulle översätta och nytolka. Inte bara revolutionära, utan här fanns texter med mycket värme och kärlek.
Visserligen var han kommunist, men detta innebar inte att han svalde allt. Vilket fick en del av de gamla proggvännerna att vända sig bort.
Han älskade Kuba och kubanerna lika mycket som han beklagade vad Fidel Castros kommunism orsakat. På 70-talet hoppades han på revolutionens mänskliga ansikte, men såg senare att Kuba blivit en sovjetisk lydstat.
- Jag trodde att stalinism var omöjlig att pådyvla ett dansande folk i Karibien, suckade han i en NST-intervju 1993.
Björn styrdes inte av färgskräddade åsikter eller av principer. Han ansåg att allt måste utgå från männsikan och lojaliteten til nästan. Att det sedan innebar ställningstagande för ANC och PLO och Centralamerika var för honom självklart. Hans ståndpunkter har kritiserats, men efterhånd har de ändå visat att de höll. Inte minst uppskattade han mötet med Nelson Mandela på hösten -93, då Björn fick ett officiellt tack för stödet.
Björn älskade att resa. Inte för resandet. Utan för alla möten med kulturer och människor. Han var en livsnjutare, vilket var omöjligt att säga på 60- och 70-talen, en tid då det var försakelse, säck och aska som gällde.
Men det märktes på gårdsfesterna. Att bakom politiken fanns en sann glädje. Han älskade att vara tillsammans med sina vänner, dricka rött lantvin, njuta av sommarens norditalienska bondkök och prata om allt, utan arbete och politik. En allsidigt och spännande musiker och en männsika som stod fast i jorden med båda fötterna har nu gått vidare.

Av Christer Andersson