Ojämn - men den lever
3

BJÖRN AFZELIUS - Tankar vid 50 (Rebelle)

Av Peter Birgerstam
GT 03.10.1997

Afzelius är 50 i år, därav titeln.
Musikaliskt har han däremot inte äldrats. Plattan tar avstamp i samma melodikosmos han vistats i under hela solokarriären. Lite Dylan-stuk, lite rotrock och lite sydamerikanskt, ofta med de ackordsföljder och det sväng så många dansband gillar.
Många har viftat bort honom som musikaliskt helt ointressant och själv tillhör jag inte dem som har hängt på låset til skivaffären när han släppt ett nytt album.
Å andra sidan är karln värd respekt för att han i alla år tjurigt hållit fast vid en stil han tror på.
Den här gången har han dessutom vidgat sina vyer något. Ja, vi får fortfarande dras med panflöjtsväsande och dragspel här och där. Men här finns också fler uttalade blinkningar åt artister som Beatles, Springsteen och JJ Cale än vad vi tidligare hört.
Texterna på albumet är visserligen ojämna. Här finns en hel del barlast, som pekoralen "Amerika, du tar mina vänner" och klichéöverlastade "Ifall dom många går ihop".
Men när Afzelius sänkar garden och stundtals blottar sig själv börjar plattan plötsligt att leva. Han pendlar mellan lågmäld eftertänksomhet och yvigt självförhärligande och berättar kanske till och med mer om sig själv än vad han själv tror. (Jag undrar, till exempel, om han själv vet hur svårt han har att egentligen få ihop sin kvinnosyn.)
Präktiga Bo Diddley-gungaren "Gammaldags moral", bokslutsfärgade "Tankar vid 50" längtande "Landet bortom bergen" och den nästan påträngande raka "Liten blues vid gravens rand" skapar tillsammans bilden av vad Afzelius både är och vill vara.
Där i dessa stunder han är intressant. Och då har han även min respekt.