Mest avskyvärda plattan någonsin
3

BJÖRN AFZELIUS:
Tankar vid 50 (Rebelle/MNW)

Av Håkan Engström
Sydsvenska Dagbladet 06.10.1997

Först, ett ord från den följesedel som i rockbranchen kallas pressrelease:
"Ensam, med sin överstyrda elgitarr på maxvolum, skriker Björn Afzelius ut sin förtvivlan över att ha mist sina enda två idoler alldeles för tidigt. Här saknas inte rock-feeling, det är lika kompromisslöst, naket, rått och gripande som om det vore Neil Young (sic!) himself vid mikrofonen".
Det är klart att man fattar interesse. Så, fram till spår 9.
Ett förstrött eller berusat komp introducerar ett enkelt tema. Sångaren kommer in, och med något som påminner om inlevelse sjunger han:

"Elvis är död/Elvis är död/Helvetes jävlar, Elvis är död!/Amerika, du tar mina vänner".
Tonerna är falska, sådant anses ibland vara ett bevis på känslomässig äkthet. Det låter som om någon yngling, hög på Karlssons klister efter ett alltför länge suttit och flummat till Lennons "My Mummy's Dead", någon gång runt 1972 brutit sin in fritidsgårdens musikrum för att dokumentera den desperation som rör sig i den igenlimmade skallen.
Andra versen, förresten, är en upprepning, fast Elvis är utbytt mot John Lennon (frid över hans minne), och svordomarna är utbytta ("förbannade skit", diktar Afzelius denna gång). Fast Amerika är detsamma. Visst är det tryggt med beständighet - den lede fi är densamme igår, idag  och i evighet.
Vem äger hönshjärnan som godkänt den redan citerade pressreleasen? Vem är chefen som inte stoppade eländet innan det skickades till pressen? Inte vet jag, men kanske är det en ledtråd att skivbolagsdirektör på Rebelle Records heter Björn Afzelius.
Vi läser vidare, om sången "Född fri":
"En sång om Björns senaste skilsmässa. När han upptäckte att han kommit att dominera relationen öppnade han dörren och lät sin partner gå ut för att skapa sitt eget liv".
Visst är han fin, Nalle-Björn?
Sången i fråga är en typisk afzelisk hymn, färgad med en trevlig panflöjt, om en skadad fågel. Sångaren själv tar hand om fågeln, och den kvittrar glatt när den får sitta med i det afzeliska hemmet. Till slut upphör den att kvittra, den mår inte bra, och sångaren låter den flyga sin väg.
Bra, Björn.
Det finns mer av intresse på S:t Afzeli nya platta. Som den rebelliska, politiskt inkorrekta "Varannan damernas", om vilken det i pressreleasen sägs att "ingen annan skulle våga kritisera könskvoteringen i Sverige".
Låt oss resa oss upp och hälsa yxskaftet goddag.
"Fri som en fånge" är, i skarp konkurrens, årets mest intelligensbefriade Beatelspastisch. Den som verkligen älskar Beatles, vilket Afzelius påstår sig göra, låter bli lustmord av den här typen.
Slutligen, ett stycke poesi från farbror Afzelius som var med "På mäster Olofs tid", det vill säga innan Palme sköts.
Då hade vi ett respekterad namn/Då var jag stolt över mitt fosterland/Man kände till oss vida omkring/Snart vet man ingenting/När Sverige talade så lyssna man/För alla visste att det vi sa va sant/Att säja från var en filosofi/På mäster Olofs tid".
Alltihop är kanske bara en provokation. Grattis, Björn, i så fall. Detta är nämligen den mest avskyvärda plattan jag någonsin hört.