Man kan lita på Hoola Bandoola...
3

Av Anders Hansson
Göteborgs-posten 01.08.1996

Knutna nävar och Jesussandaler var det lite glest med. Desto fler paraplyer.
Men Hoola på scen med solsken i blick drev de mörka molnen på flykten. Ja, det var nästan som förr. Precis som förr. Nästan.
Hoola Bandoola Band, vem var det? Sanningens förkämpar med gitarren i näven och Marx i huvudet, revolutionens förtrupp och den oklippta nageln i Abba-kulturens silverkantade öga. En orkester från Malmö som skrev populärmusikhistoria och sålde guld och platina med sina LP-skivor för drygt 20 år sedan.
Alla svensker kände till Hoola, verkligen.
Nästan tre och ett halvt tusen av dem tyckte det var värt en dryg hundrelapp extra att gå på Liseberg i går kväll. Jag tror inte de blev besvikna.
Jag blev det inte.
Inte för att konserten ryckte undan marken där du stod precis, men förr minnena som väcktes. Och för att det lät riktigt fylligt om bandet.
 


Precis som på 70-talet. Håkan Skytte och inlånade Bernt Andersson värmde publiken med beprövade Hoola Bandoola-hits.

Jag kan inte minnas om det gjorde det när jag hörde Hoola första gången från en scen. Det var annat som knockade oss i Malmö 1972, på en folkfest som dränktes i regn. Men vi satt kvar där på gräset och diggade ändå.
Bortsett från Pugh Rogfeldts första plattor på svenska hade vi aldrig hört något liknande.
Vävare-Lasses hypnotiska tongången rullade ut över det leriga gräset i malmöparken. Tung, uppfordrande, med föraningar om inre och yttre omvälvningar. Proggkulturen hade fått ett ansikte, ett som sjöng och spelade.
Hoola Bandoola var ett populärt band, men aldrig något popband. Ändå såg vi dem och deras slagkraftiga låtar mest som ersättning för just nedlagda Beatles då, i början av 70-talet. Nu hör jag tydligt att det är från den amerikanska folkcountrytraditionen som Wiehe och Co hämtat sina mest influenser.
En låt som Hemmet, allra första spåret på debutplattan Garanterad Individuell, görs i typisk, laidback Bob Dylan-stil och refrängen är bara en minimal omskrivning av den klassikern Mighty Quinn.
Eller ta Huddinge, så uppenbart präglad av The Band och Ry Cooder. Gästande extra-Hoolan Bernt Andersson, dragspel, gör parallellerna än påtagligare.
Sen kom rytmerna och klangerna från tredje världen in i musiken, i takt med att det svenska perspektivet vidgades till ett internationellt. Victor Jara, Juanita, Dalai Lama, samtliga givna inslag på en 70-talskonsert med Hoola Bandoola, precis som på Liseberg.
Både Dalai Lama och Keops Pyramid låter starkare i dag än jag mindes dem. De framförs i neddraget tempo som inte minste det annars ganska käcka gitarrmellanspelet i Keops mår bra av som motvikt.
Men en Hoola-konsert är ju lika mycket mellansnacket som musiken. Det mesta av det sköter Björn Afzelius, och antagligen hickar en och annan till när han tillägnar Gudrun Schyman den postmodernistiskt ständigt aktuella Garanterad Individuell, med sång av den, enligt Affe, "vackre men förvirrade Povel Randén".
Och proklamerar att i motsats till Gudrun spelar det fortfarande större roll för bandets medlemmar vad det står i Marx böcker än i Femina.
Såg vi en ryckning i ögonvrån på en och annan av de chica tanterna i seglarskor och välmoussat hår?
Nej, det var väl bara innbillning.
För på Liseberg i går kväll var allt som förr. Precis. Nästan.