Livet var till för att levas
3

Av Fredrik Gertten
Arbetet Nyheterna 1999-02-21

Men sorgen efter Affe finns i en solig spansk by
Sorgen rullar genom byn. Med tunga steg går vi efter kistan. Längs vägen växer följet, gubbarna i baren sveper vad som finns kvar i glasen och hänger på. Jag hinner lägga märke till tystnaden, eller är det bara något som liknar tystnad: Ett stilla mummel, röster om mannen som nyss lämnat oss. Glädje och dårskap, glada minnen och annat som hör livet till.
I dag går vi tilsammans. Döden förenar oss, alla skall vi samma väg vandra. Den enes död påminner om vår egen. Det ofrånkomliga, det obegripliga. Det oacceptabla.
Dödsbudskapet når oss en dag vid havet. I gräset där man ser det blå sträcka sig ut i oändligheten, fågelsång och dyningar som överröstar bruset från motorvägen. Bröd och avocado, chorizo och öl. Varm sol mot kalla kroppar. Lekande barn, lyckan nästan möjligt att fånga med handen.

Ur Björn Afzelius' klipparkiv
Björn Afzelius är säkert den svenska artist som spelat i flest kommuner. Han arbetade hårt och ständigt i motvind från huvudstadspressens skribenter. Bilden togs i Helsingborg 1 maj 1996.
Varför har man en mobiltelefon med sig på stranden? Frågan är idiotisk. Den bara fanns där. Och den ringde. Björn Afzelius dog i natt.
Det första samtalet var lyckligtvis inte från Aftonbladet som villa ha kommentarer från folk som kände Björn. Det dröjde några timmar.
Mobiltelefonerna minskar avstånden på ett falskt sätt. Vi får våra bud, men sorgen ska ändå bearbetas bland citroner och blommande mandel. Långt från den gemenskap som också var hans. Men sånt är livet, och döden. Den blir sällan som man tänkt sig.
Björn Afzelius är en vän jag delar med många människor. Det hör artistlivet till. Jag kan inte påstå att vi stod varandra oerhört nära, han gråt aldrig ut mot min axel. Ändå har han alltid funnits där. Som en i kretsen, alltid närvarande, fast på avstånd, på väg, på turné.
Första mötet, 1975: Jag var nitton och vi organiserade Victoriaveckorna i Malmö. Det var kulturörelsens kraftsamling för att visa hur mycket vi kunde, hur många vi var. Mötet var hemma hos Affe som han alltid kallades, på Östra Rönneholmsvägen.
Mikael Wiehe bodde i samma trappa, en närhet de kom att behålla livet ut. Men det visset vi inte då, jag var ung och lovande, bra på nattliga affischrundor och möten sju dagar i veckan. Tio år yngre, ändå accepterad för att jag ville så mycket.
Mikael och Björn var berömda redan då, det ingav respekt och distans.
Hoola Bandoola upplöstes samma år och Affe gjorde som många andra de åren. Han gav upp Malmö, det var för svårt, för segt, en stad där de som styrde inte fattade något. Han drog till Göteborg. Där fanns bluesen, de militanta arbetarna och älsklingslaget Örgryte. Göteborg blev basen för de ständigt rullande turnéerna.
Björn Afzelius är säkert den svenska artisten som spelat i flest kommuner. Han arbetade hårt och ständigt i motvind från huvudstadspressens skribenter. Publiken växte på åttiotalet samtidigt som han utnämndes till symbolen för allt som var dåligt med sjuttiotalet.
Björn Afzelius övergav aldrig sina ideal, svek aldrig dem han ville solidarisera sig med. Det gick inte hem bland kritikerna. Att han sålde hundratusentals skivor i hela Skandinavia och älskades av fackliga kämpar avfärdades med att dansbanden använde hans sånger. Då duger man inte.
Björn Afzelius tjänade vissa år stora pengar. Men det mesta skänkte han bort: Till progressiva skivbolag i nöd, till Nicaragua, El Salvador, Sydafrika, Chile, Palestina. När Mikael Wiehe och Björn reste på gemensam turné för första gången sedan Hoola Bandoola slog de folksparksrekord vart än de kom. Hälften av pengarna skänkte de bort direkt. Finns det någon motsvarighet i svensk artisthistoria? Det kanske vore något för de tuffa skribenterna att gräva i.


Självklart levde Björn också ett gott liv. Vin, kvinnor, cigaretter och god mat. Han var ingen asket.
Han reste till Latinamerika, drev flera solidaritetsprojekt tillsammans med vänner, en teater restaurerades i Managua, ett kulturcentrum byggdes upp. På Kuba hade han många vänner, när vännerna hamnade i onåd hos kommunistpartiet valde Björn vännerna. Han spelade ihop pengar till en stor väggmålning på Vesterbro i Köpenhamn, allt för att hans kubanske vän skulle få jobb och utresetillstånd. Björn Afzelius snålade aldrig när det gällde vänner. En ganska dyr vana.
För halvannat år sedan kom chockbudet att Björn hade lungcancer. Det var som ett dåligt skämt.
Visst rökte han för mycket. Många av oss tänkte direkt på en scen i tevedokumentären om Hoola Bandoolas siste turné som min bror Magnus gjorde tilsammans med Stefan Berg. Där är Björn förvisad till turnébussens framsäte, han var den grånade revolutionärernas siste rökare. I en scen tittar han in i kameran med ett leende och säger att: "... visst är det farligt att röka men jävligt gott".
Kanske sammanfattar det Björn Afzelius livshållning, det är farligt att leva, men rätt kul.
Han dök upp på en femtioårsfets för ett år sedan. Märkt av cellgiftsbehandling, ändå social och trevlig, storrökande. Inte för han gett upp kampen mot cancern. Han kämpade, men bland vänner måste man väl få ta ett bloss.

Björns sjukdom blev aldrig offentlig. Han ville inte vara ett offer. Därför kunde han aldrig försvara sig mot de påhopp som riktades mot hans person de sista åren. Det var en obehaglig tid: Sydsvenskas Håkan Engström skrev att Björns sista studioplatta "Tankar vid femtio" var "avskyvärd".
Recensionen var genuint elak, en stilstudie i journalistisk maktmissbruk som inte skrevs för tidningens läserkrest utan vars främsta avsikt var att imponera på vänner. Björn Afzelius var ett lovligt villebråd. Attacerade man honom fick man ryggdunk.
Några månader senare tillfrågades Sydsvenskans dåvarande chefredaktör Jan Wifstrand av Nöjesguiden om vad som varit årets bästa läsning. Andra tillfrågade lyfte fram bokupplevelser, Wifstrand lyfte fram Engströms recension av Afzelius platta. Jag blir illamående bara jag tänker på alla dessa nyliberala konvertiter som hyllas som hjältar i dagens Sverige. Förbannade opportunister. Fega kräk.

Jag skriver det här en stjärnklar natt i en by i södra Spanien. Begravningståget har nått fram. Gubbarna återvänder till baren. Vi lever ett tag till. I morgon är det en ny dag med arbete och bekymmer.
Sorgen bär vi med oss. Inte bara som en börda utan också som en påminnelse om en man som bjöd på sig själv. Som sa att livet är till för att levas.