Björn Afzelius Band - Johnny Boy
3

Av Mats Zetterberg

Musikens Makt nr 7, 1978

Det här är Björn Afzelius tredje LP och många har väntat på den. Inte minst för att Björn deklarerat att den skulle handa mer om relationer och känslor än om storpolitik och maktövertagande. En nära vän till Björn har sagt mig att detta är den ärligsta platta han någonsin gjort, Och därför den bästa. Det är möjligt att han har rätt. Själv är jag lite tveksam.

För när Afzelius mer systematiskt ger sig i kast med privatlivet - han har i och för sig varit inne på det förut - så är perspektiven ofta så stora att det går ut över själva närheten. "Stjärnorna ler åt människobarnen", "en maktcentral av nycker", "förgänglighetens kalkar", "fåfänglighetens altare".
Man kan mycket väl ha enklare utgångspunkter men ändå förmedla samma upplevelser som Afzelius gör i textsjok på tio minuter. Ett epos man filat på i tre år blir inte nödvendigtvis "bättre" än en text tillkommen på en eftermiddag.
Två av plattans låtar handlar om artistrollen. Det tycker jag är åtminstone en för mycket.
Titellåten Johnny Boy har en tjatig, tuggande text och jag kan inte inse vitsen med att låta Maria Grahn från Nationalteatern sjunga den. Måste vara den minst angelägna text Afzelius nånsin satt ihop. Jag hoppas ingen slöser bort sin tid med att grunna över huruvida Björn och Johnny är en och samma person. Det är låten inte värd.
I labyrinterna - om den radikale kulturarbetarens vedermödor och glädjeämnen - har en välgörande sparsam instrumentering men är seg och tråkig. Jag undrar var jag har hört melodin förut.
Atlantis flyter fram storslagen och stämningsfull. Bernt Anderssons ödesmättade orgel (utlånad från Nynningen) för tankarna till Tältprojektet. En debutant hade bara inte gjort en sån här komposition. Låten är plattans behållning.
Ångest - inledningen påminner stärkt om Strejkmöte från förra LP:n - staplar enveete olika ångestsymptom på varandra. "Kroppen ur funktion, allt i vibration, pulsen en miljon". Jag kunde ha fått samma information ur ett uppslagsverk från 50-talet. Vad har det ned min egen ångest att göra? Eller din? Eller Björns?
Det er sällan Björn Afzelius gör en text där han bara beskriver ett tillstånd utan att gå in på dess orsaker (och möjligheten till en förändring). Å andra sidan kan man inte i en sångtext sitta inne med løsninger och kunskaper man inte har täckning för som privatperson. Och märk väl att jag inte efterlyser en slutrad typ "men tillsammans kan vi kväva ångesten och välta neuroserna över ända". Är det nån som tror vi kan det?
Björns röst som brukar ligga väldigt högt i mixningen återfinns här långt nere i en maffig ljudkaka som gitarristerna tillåtits ta över totalt. Texten - särskilt i körpartierna - går fram uruselt.
Mitt bestående intryck blir att "Fjellis" och "Mulle" är ena hejare på att stå och dra på sina Gibson Les Paul-gitarrer. Jag hoppas att bandets målsättning varit högare än så...
Feberdanden tilltalar mig. Jag tror mig förstå vad Björn menar när han liknar kvinnorna han älskat vid nerlagda stationer och rimligen borde en tjej kunna känna likadant. Men jag hade föredragit ett enklare komp, gärna helt akustiskt. Kanske hade man kunne undvara orgeln. Pianot däremot sitter perfekt.
Gråt och le, mitt lilla lamm har en förföriskt vacker melodi (Afzelius är en ypperlig melodimakare) och en poetisk men svulstig och fullständigt otidsenlig text. Inte en enda gång fattar jag vad den handlar om. Trots det grips man av den stämning som Afzelius bygger upp - innan en sällsynt fåraktig refräng (han liknar sin älskade vid ett lamm) kommer in och gör pannkaka av alltihop. Gråt och le förresten - alla tjejer jag kommit i kontakt med har haft mer än två känslolägen.
Sammenfattningsvis är detta den första av Affes egna LP-skivor som jag inte är odelat positiv till. Vad gäller hans bands insatser så tror jag att tystnaden eller det lågmälda skulle ha gett mera eftertryck åt vissa av texterna. Jämför med hur Robert Broberg gått tillväga på sin senaste utgåva.
Om Björn Afzelius lyckats hundraprocentigt med Johnny Boy-projektet så hade detta blivit plattan man väntat på så länge. Den som knyter ihop det personliga med det politiska utan att slå över i någondera riktningen.
Men om dette är de nya, efterlängtade greppen så måste man fråga sig vad det är som strandar på rever, för att nu låna en formulering från Atlantis.