Gubbsen håller - som nostalgi
3  

Av Johan Wopenka
GT 01.08.1996



Det var flintskallarnas afton framför Lisebergs stora scen. Det var dessutom ölservering i publiken - och 125 spänn för en biljett. Och på scenen hjältarna från längesedan, nu som då ledda av proggikonerna Wiehe och Afzelius. De var, åtminstone på avstånd, sig märkligt lika från 70-talet både vad det gäller utseende och en utmärkt sånginsats.
Nostalgin växter stark i de svenska 40-talisternas hjärtan. Någon annan förklaring finns knappast till att så många (det var nämligen fullsmockat mellan scenen och värdshuset) trotsade ett taskigt väder en onsdagskväll för att se på en grupp som splittrades för 20 år sen och vars flesta texter är starkt bundna till den tiden.


Proggikoner: Mikael Wiehe och Björn Afzelius började darrigt och avslutade segt på Liseberg, men i stort sett gjorde de en utmärkt sånginsats och bjöd på en nostalgitripp som höll måttet.

Lam och stum inledning
 Det började lamt, trots att "Vem kan man lita på?" och "Keops Pyramid" dök upp redan i inledningen. Men det lät stumt, oinspirerad, och publiken var mest artigt intresserat. Det i början pliktskyldigt politiska mellansnacket fick dock en kick med Afzelius introduktion till "Garanterad Individuell", och när "Victor Jara" kom började det lossna. I höjd med "Danslåt för yttrandefriheten" hade gruppen hittat drevet, och det brände tidvis snyggt kring Clemmedssons gitarr.
På plussidan stod dessutom ett bra ljud plus det faktum att Hoolas låter håller märkligt bra än. Åtskilliga texter är förvisso överkörda av tiden, men melodierna sitter direkt; man minns dem och de är lätnynnade utan att vara simpla.

50-åringar dansar inte...
 Att det ändå aldrig blev den där riktigt go'a stämningen berodde, i ärlighetens namn, mest på publiken. 50-åringar dansar inte framför Lisebergs stora scen. Dom skriker inte, hoppar inte. Dom applåderar, som mest hjärtligt men aldrig dånande. Det räckte för två långa set med extranummer, och gruppen klockade in på sju kvart.
 OK, det var darrigt i början och lite segt i slutet. Men visst är Hoola Bandoola en nostalgitripp som håller!