En stjerne er slukket, men lyset ses stadigt;
3
Björn Afzelius død den 16.februar:

Da jeg som hundreder andre tog arbejde på et svensk glasværk i 1974 havde jeg da hørt Hoola Bandoola Band. Men i venstrefløjens liv i den svenske glasby var musikken og sangen anerledes end i Danmark integreret i det daglige politiske liv. Sange blev sunget og skrevet, og der blev arrangeret koncerter med bl.a. Björn Afzelius. Dengang havde han lige udgivet sin første solo-LP, "Vem är det som är rädd?", så da han kom til Emmaboda var der fuldt hus, dvs. 30 mennesker, til koncerten. For Björn og de andre politiske musikere var det nemlig naturligt også at spille de mindre steder, selvom betalingen var symbolsk.

Fra da af blev de, dvs. Björn Afzelius og Mikael Wiehe, de mest trofaste, stabile livsfortolkere for mig og mange andre. Såvel politisk og personligt beskrev deres sange hvor vi på venstrefløjen nu var nået til, hvad enten det drejede sig om de store politiske spørgsmål som kritikken af Kina, Sovjet og USA, om miljø, solidaritet, arbejderkamp og kvindekamp, eller det drejede sig om kærlighed og livets personlige kriser.

Selvom Björn hørte til de helt store troubadourer blev han aldrig rigtigt accepteret i de etablerede medier, dertil var hans trofasthed overfor de undertrykte og for socialisme for stor.

Men som han også gav udtryk for i sine sange gav han fan' i det. Til gengæld har hele tiden haft et stort og fast publikum i Norden. Hos os lever hans sange videre.

Michael Schølardt

Vi lever ännu

Vi har gått med öppna ögon
i förväntningarnas tid;
Vi har blundat i besvikelsen
är allting var förbi;
Men vi lever ännu.

Vi har klättrat uppför berget
til triumfernas högsta topp;
Vi har handlöst störtat utför
när vi äntli'n kommit opp;
Men vi lever ännu.

Vi har vandrat i gemenskapen
med dom vi hållar av;
Vi har lidit oss igenom
alla ensamhetens kval;
Men vi lever ännu.

Man har hälsat oss med värme
och med kärleksfulla ord;
Man har visat oss en kyla
som har isat vårat blod;
Men vi lever ännu.






 

Så det tycks som själva livet
är en motsättning i sej;
Varje kärlek bär ett minne
av ett hat;
Varje ögonblick av lycka
bär en skugga av sorg;
Varje trygghet vilar på
en vilsenhet;
Vi lever ännu,
ja, vi lever ännu.

Vi har sagt att det finns ingenting
man inte klarar av;
Vi har trott ibland att allting
en dag ändå går i kras;
Men vi lever ännu

Så vi fortsätter att vandra,
ja, vi fortsätter att gå;
Vi vet inte hur man stannar,
vi har gått för många år;
Och vi lever ännu.

Så vi klamrar fast vid tanken
på at sträva mot ett mål,
se'n får tiden visa
om man tar sej dit.
Man vill ju känna att man
ändå gör nå't av sitt enda liv;
Skall man falla vill man
göra det i strid;
Vi lever ännu;
Ja, vi lever ju.

Solidaritet.dk