<--
En nostalgisk kväll med Afzelius band.

Av Viveca Bladh

GP 2004-11-28

The Globetrotters
Musikens hus, fredag


Suget efter Björn Afzelius musik är fortfarande stort och frågan är om hans repertoar någonsin kommer att bli uttjatad. Hans kompband The Globetrotters fick mersmak av återföreningen på Göteborgskalaset och om det är några som ska framföra hans låtar är de givna i sammanhänget. De har bluesen i blodet och vet att förvalta arvet efter Afzelius.
 Det är ett gäng som är sammansvensat och tar vid där de en gång slutade fast tre av dem delar på att fylla Afzelius-plats vid mikrofonen. Trummisen Per Melin låter väldigt likt Afzelius, men det är Göran Blomgren - den ende som inte var med i bandet då det begav sig - som har ett eget uttryck. Med den lite raspiga rösten ger han en ny dimension till texterna och dessutom kan han konsten att skapa en avslappad stämning.
 

 Lite väl lugnt är det dock i början, kanske för att saknaden av en stor och viktig låtskrivare drabbar en. Så småningom väcks glädjen och försiktiga tjut hörs när någons favoritsång kommer igång. Vid några tillfällen dansbandsvarning, men inte i slutet då några faktiskt passar på att dansa med.
Bandet serverar en blanding av Afzelius mest kända låtar som Till min kära och Sång till friheten och några udda till exempel The American way. Dessutom tar de några utflykter till USA med tolkningar av Bob Dylan och The band med flera.
 Det är en nostalgisk kväll och budskapet från decennier tillbaka känns fortfarande blixtrande aktuellt. Men när allt kommer till kritan är det bara att inse att det är covers rakt igenom, om än av och i Afzelius anda. Jag undrar vad som hände med 70-talets tankar om att alla kan göra musik. Jag hade gärna sett att The Globetrotters vågat sig på att utveckla sina talanger och skapa något på eget eller åtminstone utforska Afzelius material vidare.