Dumdryg retorik
3

Hundra minuter av lidande på Skansen

Av Dan Backman
Svenska dagbladet 19.07.1996

När Hoola Bandoola Band efter tjugo år i målpåse åter stod på en Stockholmsscen blev det nostalgi för hela slanten. Sjuttiotalistisk proggnostalgi för en publik som väntan länge på att åter få sjunga med i gamla slagdängor som Keops Pyramid eller Victor Jara.
Naturligtvis var det väldigt lämpligt att comebacken skedde på Skansen; på en scen impregnerad av folkhemstrygg underhållning spelar det ingen roll om det är Lasse Berghagen eller Björn Afzelius som leder allsången.

STÅENDE OCH sittande under regntunga skyar fick den entusiastiska publiken höra precis det den ville. Alla de lättnynnade melodierna och alla de förutsägbara harangerna om makten och förtrycket. Med sedvanlig pedagogisk nit försökte parhästarna Afzelius och Wiehe dels skoja lite med sig själva, dels placera sångernas budskap i nutid. Särskilt väl lyckades de inte; den retorik som fungerade på sjuttiotalets folkfester ekade väldigt tom från Skansens scen.
Nåväl, det gick inte att ta miste på att bandet var bland vänner. Pensionärer, småbarn och alla generationer däremellan enades om att detta var en familjefest i trevlighetens tecken. Trots den småruggiga kvällen.

PERSONLIGEN LED jag under varenda en av de hundra minuter konserten varade. Led och försökte förstå vad de paraplyförsedda semestersvenskar kunde finna för positiva kvaliteter i skånepågarnas gubbiga tunggung och dumdryga retorik.
Förr, när det begav sig, kunde även jag hitta något slags charmerande lätthet och naivitet, nu var den ersatt av en störande självgodhet och en pompös behandling av den i grunden svensktoppbanala musiken.
Innan skyarna mörknade och Hoola körde sina golden hits gjorde Rebecka Törnqvist ett framträdande som till stora delar var alldeles lysande och väldigt olikt Hoola Bandoola.

MED STARK scennärvaro och ett lika starkt band framförde hon sånger från sina två bästsäljande plattor. Sånger som liksom veckalde ut sig och flög in över Stockholm som vackra fjärilar i aftonskymningen.
Även om jämförelsen kan föreralla örättvis måste man konstatera att Rebecka och hennes toppmusiker var allt som inte Hoola var; svängiga, starka och sensuella.