Chica revolutionärer mot gråa demokrater
3


På intervjufrågan vem han önskade se som svensk statsminister svarade popidolen Björn Afzelius så här 1983:

- Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!

På 20-talet uttryckte sig hemvändande Italienresenärer lika begeistrat om en viss Benito.

Parlamentarismen (regeln att regeringen måste åtnjuta riksdagens förtroende) är en av demokratins allra viktigaste principer.

Hur intresserar man en gravt tonårig gymnasieklass för trist parlamentarism, när karismatiska revolutionsledare - med eller utan Castroskägg - erbjuder oändligt mer heroiska lösningar på samhällsproblemen?

Icke nog med detta. Totalitära rörelser påstår sig dessutom företräda den "sanna" demokratin. Den Sovjetinfluerade kommunismen utlovade således "folkdemokrati", där kapitalismen eliminerats, ekonomisk jämlikhet och social trygghet råder och flera partier faktiskt kan vara tillåtna. Men där kommunistpartiet genom författningen garanteras en parlamentarisk majoritet oavsett valutgången.

I klartext - oppositionen får i nåder existera men tillåts inte vinna valen och efterträda den socialistiska regeringen.

Under 70-talet predikade Maoinspirerade kulturrevolutionärer att en bättre demokrati skulle skapas med folkliga "stormöten" istället för trist parlamentarism. Varvid revolutionärerna skulle behärska mötesledningen och därigenom bestämma vilka frågor folket skulle få säga "ja" eller "nej" till. Ett gammalt kvasidemokratiskt recept som påträffas redan i Rousseaus funderingar om den sanna folkviljan.

Demokratin kräver i sanning en mycket bättre pedagogik än den förföriska diktaturen för att klara kampen om själarna.


FK 1999-01-12